Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103. HÄRBEHGA KYKKA, VIFOLKA HU.
185
193. Härberga kyrka, Vifolka hd.
Pl. LXVII. Fig. 1 och 2.
Litteratur: W. 121; P. A. Säve, ATS. T, s. 89, teckning av framsidan: Reseber. 1861, s. 55, teckn. av
framsidan; C. F. Nordenskjöld, ÖFT. I, s. 52; Reseber. 1871, s. 101, teckn. av framsidan; E. Ihrfors, Ostrog.
sacra, s. 11, teckn. av framsidans vänstra hälft.
Runstenen låg som tröskelsten i västra kyrkdörren men togs ut därifrån 1894, för
att inskriften på stenens kant skulle kunna undersökas. Runstenen ligger nu invid norra
kyrkogårdsmuren, mitt emot sakristian.
Stenen, som är av rödaktig granit, är 1,64 m hög, största bredden 1 in.
Inskriftens början är ristad längs vänstra kanten i en rad, soin är 1 m lång och 28,5 cm
bred, återstoden av inskriften står på framsidan, vars slinga är 29 cm bred, upptill 30 cm.
A. A änstra kanten. Inskriften börjar måhända med ett kolon. En långsträckt punkt
synes stå nedtill framför sistin, något lutande åt höger, nedtill slutande vid mitten av
nedre staven till S. Ungefär mittför mellanstrecket slutar en långsträckt fördjupning, som
sträcker sig snett uppåt vänster och möjligen kan vara övre punkten i detta kolon, vars
strecklika punkter alltså divergera mot vänster. I namnet sistin är i S övre staven
förlängd till nedre linien och nedre staven 8,5 cm uppåt, övriga S hava vanlig form; t börjar
1,5 cm nedom övre linien och har bågformig bistav. 1 ris|l[i] saknas sista i, av t> finnes
staven och 3 cm av nedre bistaven.
B. Framsidans inskrift är: —-ftiR • keRmilt • mak si—, vari m har den ålderdomliga
formen med en cirkel till bistav. I keRmilt förefaller det, som om e hade en stor prick,
ehuru grundare än skiljetecknen, t har bågformigt kännestreck.
Inskriften är alltså:
A) sistin • rist>— B) —ftiR • keRmut ■ mak si—
5 10 15 20 25
Mellan A) och B) har utom de felande runorna i ris|l[i] och [i]ftiR troligen [stin • |ionsi]
stått, lämpligen fördelade på båda. Efter si[n] har då kanske [kll|ianj följt.
Översättning: Sigsten reste denna sten efter Germund, sin måg (svåger) god.
Ordet isl. mågr, fsv. mägher betecknar en man i varje slag av släktskap, som uppkom
mellan mannens och hustruns släkt, alltså måg, svåger men även stundom svärfar eller styvfar.
194. Härberga kyrka, Vifolka hd.
Pl. LXVII. Fig. 3.
Litteratur: B. 902; L. 1161; W. 120; Broocman, Beskr. öfver Östergötland, s. 764; 1’. A. Säve, ATS. I,
s. 89; Reseler. 1861, 9. 56.
B. 902 angiver runstenen finnas i kyrkomuren, där även Broocman säger den vara.
Sedermera har den icke återfunnits men är sannolikt den, varom P. A. Säve säger:
24—104035. Östergötlands runinskrifter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
