Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23!). SKÄNNINGE.
221
På stenens mittyta tyckas här och där linier spåras, som utgjort kors, men på grund
av stenens skrovlighet kan ingen säkerhet vinnas.
Inskriften är alltså följande:
|]ulkR - uasuek - sin + |iaosi > ifuiR * t/iRku k
6 10 15 20 25 30
Inskriften är uppenbarligen avfattad i lönnskrift men av en beskaffenhet, som delvis
möjliggör tydning. Rungrupperna uasuek • sin • |iaosi * ifuiR måste på grund av ställning
och antal runor motsvara raisti * Stin ■ |iansi > iftiR ’reste denna sten efter’. I uasuek synes ua
motsvara ra, utgående från att r stundom har en form lik u, e vara det första i, som alltså flyttats, su vara st,
jfr hurusom uti ifuiR likaledes u betyder t, ocli k alltså det sista i uti raisti. I sin för Stin är t utlämnat
som understundom annars uti runinskrifter. Ristningen (iaosi för |jansi torde utgöra missförstånd av ristningen
|)0Si, |jonsi i äldre inskrifter. Att k står för i och u för t beror kanske på att i latinska alfabetet k följde
efter i och u följde efter t. Octavianus åstadkom lönnskrift genom att beteckna åsyftad bokstav med den
närmast följande, och sådan lönuskrift begagnades ock under medeltiden.
Om samma beteckningssätt insättes i fjulkn, utmärker k alltså i och namnet torde väl då vara namnet tullR
med |) för t såsom i rais|li uti äldre inskrifter för raisti. Det sista namnet är ännu vanskligare att tyda.
Måhända står aiitkuk för kvinnonamnet kaimii Gir-vi i det a det upp- och nedvända h står för k, de båda k
däremot som förut för i men det första omställt i förhållande till r, och i för a på grund av ristningar som
|iansi för |jaensi.
Lönnskriften utgår alltså dels från skrivseden i äldre inskrifter, som av ristaren
uppfattats som tillåtliga avvikelser, jfr min tydning av de urnordiska runorna på Rökstenen,
Rök III, 285 f. och Ög. 136, dels från medeltida lärd lönnskrift, som hänförde sig till
det latinska alfabetet.
Om dessa antaganden skulle träffa det rätta, är inskriftens översättning följande:
Toler reste denna sten efter Gervi.
239. Skänninge.
Pl. LXXXVIL Fig. 2.
Runstenen, som är en kalkhäll av rektangulär form med relativt slät yta, hittades
sommaren 1913 vid rivning av ett gammalt hus i Skänninge, vid hörnet av Vadstena- och
Kollingegatorna, där den varit inmurad i en bakugn, utsatt för stark hetta. I bakugnen
fann man även gott om medeltida byggnadstegel. Stenen tillvaratogs genom redaktör
Fredrikssons försorg, som stödde upp den på sin gård vid Motalavägen men våren 1915
lät flytta den till kyrkan, i vars nordöstra hörn den nu har sin plats.
Ristningen undersöktes och fotograferades av doc. E. Wessén d. 29 juli och 4 aug.
1913, som godhetsfullt sände mig fotografi och sitt undersökningsprotokoll, vilket jag här
skall följa utom i de få fall, i vilka jag kom till en avvikande uppfattning vid min egen
undersökning av ristningen 21 juli 1914.
Stenen beskrives av doc. Wessén i följande ordalag:
»Runt omkring äro kanterna sannolikt skadade, ineu något väsentligt av den ursprungliga hällen har ej
förkommit. Den har emellertid brutits mitt itu, rämnan går tvärs över stenen ungefär på dess mitt (67—42 cm
nedifrån); brottet likväl ej friskt. Därjämte på den större delen invid brottet en triangulär flaga med tvenne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
