Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24fi. örberga prästgård, dals hd.
225
gång blivit överrappad. De följande runorna äro fullt säkra: 10 =1 0 med staven 5 cm,
11 U, 12 f med nedre bistaven utgående från stavens fot, 13—14 binderuna av + 3B och r.
I det runor, vilkas beskaffenhet ej är klar, betecknas med i, är inskriften alltså följande:
fu|j&anik (eller |))oufær
5 10
o
A väggen synas rester av romanska målningar, vilkas ämne icke kan utrönas. På
dessa målningar torde runinskriften haft avseende, men dess tydning kan blott delvis gissas.
Ordet 1—3 kan förmodas hava varit ku|) ’Gud’, vars predikat följt i 4—9 och varit *bar 1. bap, knappast
*bøp, objektet har varit 7—10, alltså ett svagt fem., och 11—14 ufær, fsv. yvir, har bildat lös sammansättning
med verbet. Månne oufær betytt ’över’ och betydelsen varit: »Gud hade överseende med dig» (åskådaren,
’människan’, jfr fsv. ivirbæra, da. overbære)?
246. Örberga prästgård, Dals hd.
Pl. LXXXIX. Fig. 2.
Runstenen har legat som trappsten i den 1905 nedbrunna, gamla
arrendatorsbyggna-den vid örberga prästgård, kördes 1906 jämte annan sten ned på gärdet för att bli plan
över en vägbro men lades aldrig in utan ställdes vid en gärdesgård, varifrån H. K. H.
prins Eugen våren 1917 lät föra upp den till sin villa Öregården invid prästgården.
Ämnet är kalksten, största längden är 1,08 m, största bredden 1 in, som varit den
ursprungliga, enär en del av den släthuggna kanten är bevarad, jämlöpande med
runinskriften.
Stenens mittyta är prydd med mångfaldigt sammanflätade ornament, delvis upphöjda,
vilkas sträckning och inbördes förhållande nu dock icke alltid kan tillfredsställande följas;
på en stor del av stenen äro dock ornamenten jämte stenens ursprungliga yta bortfrätta.
Utanför en 4 cm bred bård utefter stenens långsida stå några runor, som dock icke
fortsatts ända till bårdens inåt stenen böjda, avsmalnande ända.
Runorna stå med toppen inåt stenen och läsas från höger till vänster. 1 är en stav
3 cm uppifrån, 2—3 nk, därpå kolon och 4 r1 S. 5 är en stav 7,5 cm, alltså antagligen
bibehållen i det närmaste i hela sin längd och troligen i. 6 är en stav 4,5 cm uppifrån,
som kan antagas hava haft bistaven till + a alldeles i stenens nuvarande kant. Då
avståndet är 6 cin mellan 6 och 7, som är en stav 2 cm uppifrån, har ett kolon antagligen
funnits mellan dem och hälften av dess övre prick tyckes också vara i behåll.
Inskriften är alltså: —zflk : SU : i
5
4—6 hava säkerligen varit possessivpron. ’sin’, ristat sia och föregånget av ett ord, som
betecknat släktskap eller annat förhållande mellan den avlidne och den, som låtit göra stenen,
och följt av adj. gödhan ’god’, vars första runa 7 varit, jfr ög. 78 Högby. Det ligger
närmast att för 1—3 tänka på ett starkt böjt *arfing, *ærßng ’arvinge, son’, som ock tyckes
förekomma B. 787, L. 902 Djulefors, varom dock S. Bugge, Runverser s. 187, yttrar:
»For a—k finder jeg ingen anden Udfyldning end a[rfi]k arfing eller ærfing. Men denne tilfredsstiller mig
29—16i035. Östergötlands runinskrifter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
