Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
ÖSTERGÖTLAN I)S RUNINSKRIFTER.
S. Bugge har på följande sätt betecknat inskriftens olika delar, vilken beteckning
ock här skall iakttagas:
a de lodräta raderna på framsidan,
b tvärraderna nedtill på framsidan,
c högra kantsidan, med kortkvistrunor,
d de lodräta raderna med kortkvistrunor på baksidan,
e de tre tvärraderna upptill på baksidan,
f tvärraden med äldre runor nedtill på baksidan,
g den lodräta raden ined äldre runor till vänster på baksidan,
h lönnrunorna på stenens vänstra kantsida,
i toppytan,
k lönnrunorna över e upptill på baksidan.
Var och en av dessa avdelningar erhåller självständig numrering av runorna, och i
de avdelningar, som utgöras av flera rader, skola dessa numreras med romerska siffror
och inom var rad runonia med arabiska.
Skiljetecken förekommer blott efter större avdelningar av inskriften, icke mellan ord;
samma runa ristas aldrig två gånger i följd, icke ens då den skulle stå både i slutet av
ett ord och början av det följande, varifrån dock ett undantag finnes (d, VIII, 1—2),
och även infattningslinien tjänar soin stav till runor eller läses stundom ensam som runan i.
En begynnelseruna, som tillika utgör slutruna i föregående ord, och en runa i, som tillika
är infattningslinie, skola betecknas med antikva.
Kortkvistrunorna på Rök-stenen translittereras på följande sätt: Y f, K, hu, t>, D |), ^ 0,
men har ljudvärdet nasalerat a (q), fX r, Y k, 1 h, K n, I i, y a, 1 S, 1 t, V b, †, i m, I, i R.
Tolkningen av inskriften på Rök-stenen är huvudsakligen ett verk av prof. S. Bugge
i Kristiania i hans ovan anförda arbeten, som icke alltid skola särskilt åberopas. I det
följande skall förutsättas, att om icke annan upphovsman till en tolkning angives, så
härrör den från prof. S. Bugge. Vid tolkningen uppdelas i allmänhet inskriften i de ord,
som man funnit antagliga.
O O
a. De lodräta raderna på framsidan.
a I 1—22 aft uamu|) Stonta runaR |iaR:- ’Efter Vämod stå dessa runor’.
I aft och Stonta hava dc tre t de vanliga runornas form T. Prep. aft, som motsvarar isl. ef t, ept i
skaldespråket, är en ålderdomlig form av prep. ’efter’, fsv. æftir, æptir, och |jaR ’dessa’ en ålderdomlig
användning av detta pron., som vanligen betyder ’den’, icke ’denne’. Ack. plur. fem. [iaR motsvarar troligen fsv. pa(r),
icke isl. pær. Ack. uamu|) har av Bråte, Rök III, 26G tolkats som fsv. Væmödh, vilket namn ingår i fsv.
Johan Vcemmoson SD. ns I, 31 (1401) Unnaryd, Sm.; första leden har också annars formen Væ- i södra
Sverge, t. ex. Wæmundus linc. et vexion. eecl. can. och Væmundi Niclisson SD. IV, 661 (1339) m. m.1
1 A. Kock, Umlaut und BrecliUng, s. 64, not, säger min uppfattning av uamu|) som Wæmödh svårligen
vara hållbar och har på förfrågan benäget upplyst skälet härtill vara, att då inskriften konstant använder a, ej i,
uti ord med yngre i-omljud i litteraturspråken, och detta ehuru i användes i andra ställningar, fordrar en
sträng och konsekvent metod, att man tilldelar a-runan uttalet a, ej uttalet æ. I Kök-inskriften anser Kock
blott det äldre, ej ännu det yngre i-omljudet vara genomfört. Då på Rök-stenen intet tillfälle finnes att
iakttaga, huruvida ristaren brukat a eller i som tecken för det äldre i-omljudet, synes det på Kocks ståndpunkt
strängt taget varken kunna jakas eller nekas, att a kan beteckna uttalet æ. Då dat. sing. av drængii, som
kanske kan antagas hava äldre i-omljud, skrives troki e II, och icke triki; kan det måhända antagas, att även
onasalerat ce icke skulle hava tecknats med i. Slutsatsen, att uamu|) uttalas Wæmödli synes berättigad av att
därigenom en även annars bekant namnled vinnes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
