Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
ÖSTERGÖTLAN I)S RUNINSKRIFTER.
H. Pipping, SNF. III: 8, s. 17, uppdelar huaR furn i ualtum mon ur|)i fiaru min hrai|ikutum,
transskriberar detta: liwäR fovn l Oaldum man urpi i fiarru mëR Hræipgutum ocli översätter: ’vem, som fordom
i urtiden blev människa fjärran bland medelhavsfolken’, i det ban upptager Lindroths i SNF. II: 8, s. 8 f.
uttalade men SNF. III: 7, s. 2 övergivna hypotes, att här är fråga om Kristus. Denna 1’ippings tydning
innehåller de obestyrkta ordformerna forn adv., man nom. och den icke uppvisade betydelsen ’urtid’ av üqld,
som annars betyder ’ulyckelig Tid, i vilken det gaar Menneskene ilde’. Tolkningen i fiarru ’i fjärran’ antogs
av Bugge år 1882 enl. Rök II, 14 och förstods som den substantiviskt brukade dat. sing. n. av adj. *fiarr
’fjærn’ = ags. feor, men detta ord är icke uppvisat i nordiska språk. Översättningen ’bland medelhavsfolken’
av det följande miR hrai|lklitum är heller icke ägnad att vinna tilltro, varför jag anser 1’ippings tydning
förfelad. Lindroth, SNF. II: 8, s. 15 läser fiarrum ’fjärran’, för vilket han åberopar nær by oc fierrom i ett
diplom från 1410, vilken sena ombildning av fiærran med lätthet förklaras redan genom analogien med de
även av Lindroth p. a. st. nämnda fsv. mællom, fyrstom, sen(e)stom och icke kan antagas för Rök-stenens
tid. Förfelad är ock Lindroths tydning SNF. III: 7, som i ur|)i antager en ingenstädes uppvisad nordisk
motsvarighet till t. würgen ’strypa; mörda’, ty onödigheten att antaga en sådan Am. 22, 4 har jag påpekat i
min övers, av Säm. Edda s. 364. Då Kristus icke passar som subj. till ett dylikt verb, antager Lindroth, att
det är fråga om djävulen, som enligt sagan bortförde Teoderik. Det förefaller mig alltså riktigast att fasthålla
vid Bugges tydning Rök II, 15 ’vilken för nio människoåldrar sedan kom till livet’.
Då miR hrai|lklitum ’bland reidgoterna’ hänvisar på östgoterna, som under Teoderik
489—526 innehade Italien och alplanden mellan Donau, Rhen och Rhone och bära
motsvarande namn i ags. dikter, se Rök I: 36, III: 29 ff., och då både hrai|imaraR ’Reidhavet,
det östgotiska havet’ förekommer1 och Teoderik nämnes vid namn i den i b och c följande
strofen, som ger svaret till den genom a VI 3—6 huaR inledda indirekta frågan och icke
betecknas med nytt nummer, måste det bestämt fasthållas vid att nu behandlade avdelning
och strofen avse samma person, nämligen Teoderik.
a VII 17—18 tu uppfattas av de flesta tolkare som 3 sing. pret. dö dog; blott Lindroth, SNF. II: 8,
s. 15, III: 7, s. 4, och Pipping, SNF. III: 8, s. 17, läsa med Bugge, Rök I: 38, 212, tu och miR som ett ord
3 sing. pres. dømiR ’dömmer’, vartill Pipping gör Kristus, Lindroth först Kristus, sedan djävulen till subj. Då
’dömmer’ icke kan sägas om Teoderik efter hans död, är tolkningen ’dog’ nödvändig. Detta ’dog’ hör icke till den
indirekta frågan, utan är en beiättande huvudsats, vilken uppfattning Torp s. 351 med orätt menar varu en
förtjänst blott hos sin tydning. Adv. miR ’med (med dem, reidgoterna)’ med det styrda ordet supplerat ur det
föregående, är ett i fornnord. språk välkänt uttryckssätt, t. ex. hann sleit af hqfudit ok för med (med det)
til siöar, se Bugge, Rök II, 14, varför det förvånar att finna Schück, Didr. s. 16, bestrida dess berättigande.
I)et följande ön fattar jag som isl. enn ’desuden, desforuden’, Fritzner s. 337, som anför ett till innehållet
med det näst föregående inskriftstället likartat ex.: nökkviÖr kom ek i heim fra möäor kviSi — ennda skal ek
enn nökkvicSr fara ä braut ör Jiessom hcimi.
Runorna a VIII 6—12 ubsakaR uppfattade Bugge, Rök II, 16, som of nakan ’paa Grund af begaaede
Uretfærdigheder’ men Rök III, 34 i anslutning till V. Rydberg s. 14 f. och Noreen Aschwed. gram? s. 492
som ubsa sakaR ofsa mkan ’för sitt övermods skull’, vilket ban anser närma sig den medeltida uppfattningen
av Teoderiks död som ett straff. Vid tydningen ub sakaR fasthålla var från sin synpunkt O. v. Friesen,
Schück, Lindroth och Pipping samt Torp s. 351.
1 Då Teoderiks huvudstad var Bavenna, som låg vid Adriatiska havets strand, måste gen. hrai|imaraR just
åsyfta Adriatiska havet. I Eranos XV (1915) s. 72 not 2 har jag förmodat, att ordet utgör en forngermansk
metatesis jämte inskott av i från näst sista stavelsen av lat. Iladria mare, då I/adria efter Augusti tid var
en vanlig benämning på detta hav, och att folknamnet ’reidgoter’ uppstått genom en förkortning av nord.
*hraip-marait-gotan, resp. dess motsvarigheter i andra germ. språk, enligt den äldsta kompositionsprincipen för
sammansatta ord, att blott begagna deras första led, se llj. Falk, Ark. f. nord. fil. V, 250 och jfr Ög. 171
Skärkind s. 162. Till en dylik metatesis finnes intet motstycke, varigenom dess "möjlighet kunde bevisas, men
det sakliga förhållandet synes vara starkt nog att göra den sannolik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
