Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
SVENSKA SLÖJDFÖRENINGENS TIDSKRIFT 1905.
materialet en förädling. Här motarbetar jag det. Och man handskas icke ostraffadt med
ett material. Därför misslyckas man, där man ej tar hänsyn till, hur materialet mottager
eller förkastar behandlingen och motivet.
Endast den uppöfvade instinkten för detta materialets eget naturliga urval af
behandling och motiv mäktar bringa in i detta vår tids feltag något sundare och rikare.
Där väfven då åter uppfattas som en trådsammansättning, skiftande genom sina
olikfärgade trådars inbördes flätning och hammarslaget på den smidda tänjbara och
glänsande metallen får sin fulla betydelse, liksom biåsrörets spår i glasmassans stelnade form
och slipningen, där ljuset bryter sig i, för kristallen och hvilka alla liknande skola gifva
upphöf till befryndade och ej ännu sedda skönhetsmotiv, där är man långt borta från
dessa andra för materialets teknik främmande former och inne på den enda väg, där en
utveckling kan väntas. Man är där långt fjärran från den tecknarskicklighet, som ej
tyckes ana i sin pretentiösa okunnighet, att ritstiftet och penseln liksom pennan icke äro
till för skönskrift men för tanken och att först där denna mognade tanke fins, få
uttrycksmedlen sin betydelse.
Om handaslöjden skulle kunna äga naturligt bestånd, är det nödvändigt vid
yrkesundervisning, att arbetsredskapen, väfstolen, hyfvelbänken, smidesstädet, drejskifvan och
hvad det vara må, må vara i full gång för att frambringa för ögat och uppfattningen
en modell jämnsides med mönsterutkastet på ritbrädet, på det att yrkesarbetaren, som
mönstertecknaren måste vara, redan ifrån början bibringas en grundlig uppfattning om det
inbördes lifsförhållande, som råder mellan materialet, verktyget och den slutliga
mönsterkompositionen.
Stannar den praktiska teknikern i t;:>ri, upplöser sig också arbetsvärdet i ett intet.
Och det är denna upplösning vi nu bevittna hos de om materialets teknik okunniga
mönstertecknare, som leda handaslöjden till förfall.
ETT RESUR OCH EN STOCKHOLMSURMAKARE
FRÅN MIDTEN AF 1600-TALET.
AF
ELIS ELISSON S1DENBLADH.
Yfid den auktion, som nyligen (den 26 och 27 september 1905) hölls efter aflidne
hofjuveleraren Chr. Hammer, förvärfvades af Nordiska Museet ett resur af s. k. polsk typ
med timslag, förfardigadt i midten af 1600-talet (n:o 231 i auktionskatalogen); och torde
detta ur, då det är af svensk tillverkning, förtjäna en närmare beskrifning.
Urfodret är utfördt i brännförgylld mässing, till formen fyrsidigt. Ä den öfre
horisontala sidan finnes sififerringen, af försilfrad metall. Inom denna ring synes en graverad
figurframställning: en man, omfattande en stor fisk, där bredvid en ängel med en staf i
handen, i bakgrunden ett träd (Tobias och fisken?). I hörnen kring sififerringen äro
kerub-hufvuden och längs ytterkanten löper en bladranka, allt graveradt. Å fodrets vertikala
sidor finnas ovala öppningar, täckta med glas. I bottnen sitter klockklangen. Fyra
tass-liknande fötter uppbära det hela. Yttre måtten äro: längd 116 mm, bredd 116 mm, höjd,
inberäknadt fotterna, 81 mm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
