Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Om de svenska folkmålens frändskaper ock etnologiska betydelse af J. A. LUNDELL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
Bd I. Nr 5. — J. A. LUNDELL.
/
sådant, utan i allmänhet öfvergånget till å, såsom i öfriga mål utom
gottländskan ’). För äldre kort i ock y före två konsonanter stå
merändels e ock ö som i allmänhet i svenskan, där ej äldre
kvan-titetsståndpunkt hindrat öfvergången2). Ej utan vikt är vidare,
att tonlöst 1 (X ock X), på ena eller andra sättet utveckladt: Ifita
slita, Släppa släppa, li2 liten, Y&X vassle, smälta smälta, spelke spjälka,
finnes i de flesta norrländska mål, nämligen i estsvenskan, i
Nyland, Österbotten, Västerbotten, Ångermanland, Helsingland,
Jämtland, Härjedalen, Dalarne ock Västmanland, men, så vidt jag vet,
ingenstädes sydligare *) ; eller att de palatala (mouillerade) 1- ock
n-ljuden (J ock y), t. ex. fa/i fallit, sta/ stall, h&y han, fiøe faÿ
fuøe finna fann funnit, eller åt minstone spröde sprungit, drä^en
drängen, hä#i hänga, egentligen äro hemma inom det nämda
området: i Estland, Österbotten, Jämtland, Härjedalen ock Dalarne,
blott det senare dessutom i Värmlands Alfdal4); eller att i ord
afledda med -ja, denna ändelses a bortfaller — liksom ändeisens a
öfver hufvud är föga beständigt i dessa mål5) — ock tor j står i,
ursprungligt eller nytt, t. ex. väni vänja, bidi bedja, esi häsja, i
Estland, Österbotten, Västerbotten, Jämtland ock Dalarne, men dess-
• *
utom blott i Värmlands Alfdal6); eller att u-ljuden förete vissa
egenheter, bl. a. allmänt europeiskt w (fr. ou) här på flere ställen finnes,
men åt minstone icke inom närmast söderut belägna mål på
Sveriges fastland7). Diftonger, både gamla ock nya, förekomma i mängd
ock öfver ett vidsträkt område, men icke öfver alt. I en del mål
känner man icke médius (= levis), utan betonar öfver alt såsom i
ugnen, hästen (finsk brytning).
Det säkraste beviset för en närmare släktskap mellan alla de
mål, som jag kallat norrländska, kännetecken som uteslutande
tillkomma dessa mål, finner jag i deras kvantitetslära. I mellersta
ock södra Sverige har man ytterst svårt att göra sig föreställning
om hvad kort vokal + kort konsonant i en ljudstark (»betonad»)
stafvelse vill säga. Man vet t. ex., att enligt latinska prosodiken
de stafvelser äro korta, som hafva en »af naturen» kort vokal före
en konsonant, hvadan första stafvelsen i no vus ock amor är kort.
Man får naturligtvis icke säga növus, ämor; men det är i sak, om
ock ej för ett oöfvadt öra, jämt lika oriktigt att säga novvus, ammor:
det är att gifva med den ena handen ock taga med den andra, ock
man får i ena fallet som i andra, troké eller spondé (_ „ eller _ _);
ingalunda, som sig borde, pyrrikius eller jamb (w w eller w _). Man
skulle hafva kort vokal + kort konsonant. Samma fel begår
man vanligen i isländska, om man undantagsvis lägger an på att bry
l) Jfr Alf. s. 110, 115 f. a) Alf. s. 88, 90. 3) Alf. s. 29 f., 48, 67. 4) Alf. s.
67 f. #) Alf. s 136. •) Alf. s. 87. 7) Alf. s. 120 f., 106.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
