Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Om de svenska folkmålens frändskaper ock etnologiska betydelse af J. A. LUNDELL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DB SVENSKA FOLKMÂLEN.
31
ock österttbttniskan öfver hufvud på samma afstånd från hvarandra.
På svenska sidan finnas hos de inre målen i Jämtland, Härjedalen
ock Dalarne vissa bildningsdrag, som visa öfverensstämmelse med
dialekter på andra sidan om fjällryggen, men skilja dem från
kust-målen. Bland dessa intager mellertid i synnerhet Norrbotten, men
äfven södra «delen af landskapet Västerbotten i afseende på målet
en särställning, som något närmar dem till de inre landskapen;
helsingskan åter ock västmanländskan likna i öfverensstämmelse
med sitt geografiska läge mest de medelsvenska målen.
Norrbottniskan förbinder också de norska målen ock de inre norrländska
med de östra. Att bland dessa estsvenskan, mellersta Nyland ock
delar af Åbo skärgård altjämt hafva k ock g hårda äfven före mjuka
vokaler, känna vi redan. Bland öfriga mål utom gottländskan är det
hufvudsakligen södertörnskan, Roslags- ock stundom dalmålet, som
mer eller mindre undgått aflrikation af dessa språkljud1). Något
J-ljud i den vanliga meningen har estsvenskan icke, ock hon liknar
i det fallet den motsatta polen, dalmâlet. I bägge kvarstår nämligen
si; i estsvenskan äfven sti- ock sk1-, liksom ti-, li-, hi- o. s. v. med i
i dessa fall ej mindre än efter andra konsonanter alt jämt
voka-liskt, hvadan iu, iä, ie ännu äro diftonger2). Dalmålet har
däremot redan ts ock sts 3). Estsvenskan ock dalmålet äro också de
enda mål, jämte Fårömålet, som bevarat pluraländelsens -r hos
adjektiv4): kwassir kwasser hvassa, digrär tjocka. Eljes visar
estsvenskan med Finnlands svenska munarter den närmaste släktskap.
Något /*ljud ur sk1, sti är ingenstädes utveckladt, på sin höjd sj$
eller 5). Alla kända mål öster om Bottenhafvet hafva i
motsats mot svenskan för öfrigt t- för det gamla J) eller ö i
demon-strativstammar ock andra personens singulara pronomen, t. ex. tom
de dem, tetta detta, tär där, tu du, tenn din6). Europeiskt u (fr. ou)
för kort u fins i alla. Alla hafva diftonger för äldre ei, au, ey, t.
stein sten, beit bet, ouga öga, läus lös, höi hö, öik ök o. s. v., samt
de nyare ie, yö, uå för e, ö, å, dessa senare för de östra målen
egendomliga ock knappast utanför dem att att finna annat än i
Uppland 7). Med det utsträkta bevarandet af äldre kvantitetsståndpunkt
följa vissa för dessa mål egendomliga vokal växlingar : i ock y
kvarstå oftare än i svenskan, kort ock långt e (ä), a ock å (o) växla i
samma ords olika former8). Nylands ock Österbottens lag om
förlängning af vissa vokaler före ljudförbindelserna ld, nd, ng m. fl., t. ex. kveld
kväll, køid köld, händ hand, venda vända, streng sträng, återfinnes
äfven i Estland ock Norrbotten9). I ändelser hafva a ock e en osä-
’) Alf. s. 62 f. 2) Alf. 8. 58, 64. 8) Alf. s. 52, 59. «) Alf. s. 47; Nn F&röm.
§ 12, 58—62. 5) Alf. 58, 59. 8) Alf. s. 26. •) Alf. s. 124 f. 8) Alf. s. 92, 108,114,
141. ») Alf 8. 92, 95, 101, 109, 126, 130.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
