Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ehuru dessa menniskor med afseende på hår och hudfärg äro
äkta negrer. Jag bör äfven nämna att många rakade hufvudet
och blott lemnade qvar en smal, vågig linie öfver pannan.
Den böljande Suna-slätten hade vid denna årstid knappt
ett grässtrå att uppvisa. En ofantlig sträcka var under odling;
så långt ögat kunde nå syntes grupper af små byar strödda
öfverallt, och stora skaror af får och getter samt boskapshjordar
utvisade att dessa infödingar idka så väl åkerbruk som
boskapsskötsel.
Warimierna tyckas icke hafva någon höfding utan styras
af de äldre, eller familjefäderna, hvilka förskaffat sig inflytande
genom kloka äktenskapsförbindelser och till hvilka de hänskjuta
sina tvister. I krigstid hafva de imellertid, såsom vi erforo
dagen efter vår ankomst, till anförare någon bland de äldre som
åtnjuter militäriskt anseende. Denne man, hvilken, såsom jag
hade tillfälle se, åtnjöt stor vördnad, var säkerligen 6 1/2 fot
hög. Det slags glasperlor som kallas kanyera voro, syntes det
mig, mest omtyckta; messingstråd rönte äfven stor efterfrågan,
men alla tygsorter försmåddes med undantag af det blå kaniki.
Som vi befunno oss i ett ömkligt skick, stannade vi fyra
dagar i Suna. Den ständigt ökade sjuklistan, som kulminerade,.
då Edward Pocock insjuknade allvarsamt, den påfallande oro
öfver vår härvaro som visades af warimierna, hvilka med all
säkerhet önskade oss hvart som helst utom i sitt land och dock
icke hade någon anledning att jaga oss bort, otillräckligheten af
de lifsmedel som kunde få köpas och de friska wangwanaernas
enträgenhet att komma bort ifrån dessa råa och misstänksamma
menniskor gjorde mig halft förtviflad.
Vi hade nu öfver tretio man sjuka. Somliga ledo af
rödsot, andra af feber, andtäppa, bröst- och hjertsjukdomar;
lungornas verksamhet försvagades och reumatismen kräfde sina offer.
På eftermiddagen samma dag vi anlände till Suna kom Edward
Pocock till mig och beklagade sig öfver att det värkte i
låren, att det bultade i hans hufvud — en följd i min tanke af
tröttheten efter den förfärliga, långa marschen — och att han
hade lindrig feber. Jag rådde honom att lägga sig. Innan jag
gick till hvila tillstyrkte jag hans broder Frank att gifva honom
något alterativt läkemedel. Dagen derpå var den unge mannens
tillstånd värre. Hans tunga var betäckt med mörkt slem, hans
ansigte förfärligt blekt och han klagade öfver plågor som
flyttade sig i ryggen och knäna samt yrsel och brännande törst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
