Genom de svartes verldsdel : eller Nilens källor / Förra delen / 109 (1878) Author: Henry M. Stanley Translator: C. A. Swahn Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjette kapitlet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Morgonen den 27 Februari stego vi upp tidigt och spände
våra senor för den långa marsch af nitton mil som slutade kl.
4 eftermiddagen vid byn Kagehyi.

Vårt folk uppfattade lika flitigt som vi betydelsen af denna
dags marsch och kände lika djupt som vi européer hvad denna
slutliga resa till Kagehyi lofvade deras uttröttade kroppar. Lika
väl som vi, motsågo de många veckors hvila från sina mödor
och riklig tillgång på lifsmedel.

När hornet gaf signalen till
afmarsch, svarade wanyamwezierna
och wangwanaerna med ett
mångstämmigt hurra och högljudda rop;
"Ja visst, ja visst, om Gud vill";
och deras goda vilja var smittsam.
Infödingarna, som hade samlats i
stort antal för att åse vår affärd,
rördes deraf och uppmuntrade vårt
folk genom försäkringar att sjön
icke var långt borta — "bara två
eller tre timmars väg".

Unyaniwezi-bärare.

Vi genomtågade bäcken och
dalgångar, öfvergingo bergås efter
bergås, passerade vattendrag och
uttorkade flodbäddar, drogo förbi odlade fält och genom byar
med stark lukt af att boskap fans der, förbi grupper af godlynta
infödingar, tills vi plötsligen, under det vi sväfvade uppför en
sakta stigande höjd, hörde hurrarop från förtruppen; och nu
visste äfven vi, som voro i eftertruppen, att främsta afdelningen
fått den stora sjön i sigte!

Frank Pocock gick rakt på tills han hunnit toppen af
höjdsträckningen. Han kastade en lång, omfattande blick på
någonting, svängde sin hatt och skyndade ned till oss med
glädjestrålande ansigte, i det han med ungdomens eld och lefnadsmod
entusiastiskt utropade:

"Jag har sett sjön, sir, och han är stor!"

Frederick Barker, hvilken blott med svårighet kunde rida
på en åsna, alldenstund han var sjuk och led af matthet efter
den långvariga färdens mödor, lyfte sitt hufvud och smålog
tacksamt mot sin kamrat.

Snart kommo äfven vi upp på höjden der expeditionen
hade gjort halt, och den första snabba blicken visade oss en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>