Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blott några fot. Ett halftjog infödingar, hvilka buro ringar af
små landsnäckor ofvan armbågen och ett perlband af samma
slag kring hufvudet, kommo ned på stranden. Med dessa
inledde vi ett vänligt samspråk, hvarunder de läto oss veta att
landet hette "Mahata" eller "Maheta" i Ugeyeya; men mera ville
de ej meddela oss utan att vi landstego. Vi beredde oss att
göra detta, men nu strömmade så många till, att vi nödgades
ro ut ett stycke igen tills de lugnat sig något och gjort rum
för oss. De tycktes tro det vara vår afsigt att ro bort på fullt
allvar, ty ur buskarna å ömse sidor om det ställe der vi hade
ämnat landstiga stucko plötsligt fram en sådan mängd spjut,
att vi hissade segel och lemnade dem att pröfva sin trolöshet
på folk som voro mindre försigtiga än vi. De narrade vildarna
samlades nu till öfverläggning bakom buskarna som växte på
stranden; och förmodligen trodde de att vi skulle passera tätt
förbi udden på norra sidan af fjärden, ty de jublade
skadegladt vid utsigten att göm ett godt kap; men sedan vi refvat
segel, rodde vi upp mot vinden så långt bort, att vi ej kunde
nås af vare sig båge eller slunga. I skymningen lade vi till vid
en liten ö, der vi förtöjde vår båt och tillbragte en lugn natt.
Från denna lilla ö seglade vi för förlig vind i
dagbräckningen mot den låga stranden, derunder vi törnade mot
ryggraden af en uppdykande flodhäst, som, skrämd af denna tunga
och sällsamma tingest på sin rygg, gaf oss en ursinnig knuff
och skakade båten, så att vi alle sammans trodde den skulle
gå i stycken. Sedan flodhästen på detta sätt gifvit sin
missbelåtenhet till känna, dök han åter upp några fot akter om
båten och vrålade högt sin utmaning; men som vi hade pröfvat
nog af hans oerhörda styrka, rodde vi undan det fortaste vi
kunde.
Klockan 10 f. m. befunno vi oss utanför Manyaras
bergskäglor och upptäckte att den höga och långsträckta bergudde
vi varskott allt sedan vi lemnade Maheta var Usuguru-ön, ett
annat, ehuru större motstycke till Ugingo. Genom en två mil
bred ränna seglade vi in uti Manyaras vik; i öster hade vi
detta lands pittoreska höjder, i norr Uganas slätt och i vester
Muiwanda samt Chagas långa, smala landtudde. Denna vik
bildar Victoria-sjöns nordöstligaste hörn, men främlingar som
färdas till lands skulle otvifvelaktigt taga den för en särskild
sjö, emedan Usuguru-ön, sedd från denna vik, undanskymmer
Chaga- och Manyara-uddarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
