Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
röst. Men ingenting kunde förmå dem att komma oss närmare
än omkring 100 yards. Under dessa våra fåfänga försök att
vinna deras förtroende närmade sig en kanot, hvilken till färg
och form liknade den som väckt vår beundran vid Muiwanda.
Dess stäf sköt upp i form af en böjd armbåge, från hvars
spets till den uppstående bakstammen var spänd en styf lina,
behängd med ett slags fint gräs, hvilket vajade likt en man, då
kanoten nalkades, trygg och djerf, framdrifven af fyrtio roddare.
Hälften af de män som sutto i fören sprungo upp, när de
befunno sig på 50 yards’ afstånd från oss, och sedan de fattat
sina långa, tofsprydda lansar och sköldar, började de svänga
dem på ett hotande sätt. Då vi icke gjorde min af att sätta
oss till motvärn, närmade de sig försigtigt, och sedan de
kommit oss så nära som 20 yards, föllo de af och svängde akter
om oss under hotande åtbörder.
Slutligen bröto vi tystnaden och frågade dem hvilka de
voro samt hvarför de kommo till oss alldeles som om de hade
för afsigt att anfalla oss. Då de förstodo hvarken kingwana,
kisukuma eller kinyamwezi, försökte en af mina roddare kiganda,
hvaraf de tycktes begripa något litet; och på detta sätt inledde
vi ett samtal. De kommo oss nu litet närmare och slutade
med att lägga sin stora kanot långsides med vår båt. Vårt
lugna, fogliga sätt bildade en slående motsats till deras
oförsynta, skräflande och öfvermodiga hållning. Roddarna, af hvilka
hälften voro rusiga, lade med närgången frihet hand på allt
hvad de kunde komma åt. Vi smålogo allt jemt och visade oss
så milda och fridsamma som om vrede och missbelåtenhet aldrig
kunde få insteg i vårt hjerta. Vi voro så medgörliga, att vi läto
dem handtera oss med en frihet som de icke kunde fatta på
annat sätt än att vi voro så rädda, att vi fruktade för att
förtörna dem. Hade vi varit får, kunde vi ej sett menlösare och
frommare ut. Våra manhaftiga vänner, hvilka i sin ifver att
förolämpa oss knuffades och raglade om hvarandra, fattade nu
sina spjut och sköldar och började lalla en sång med at ruset
rossliga röster. Några grepo till sina slungor och kastade stenar
långt bort, hvaråt vi klappade händerna. Eldad af banan-vinet
och morsk af sången, blef en af dem djerfvare och gjorde min
af att sigta på mig, som satt tyst och uppmärksam i aktern
af min båt. Jag gjorde en afvärjande rörelse med handen.
Den svarte kanaljen tycktes med ens besatt af en nervös ilska
och slungade stenen öfver mitt hufvud, dervid ett högt, rusigt
skrän belönade hans djerfhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
