Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då jag märkte att mildheten i mitt sätt ej hade åsyftad
verkan, tog jag min revolver och sköt snabbt ned i vattnet åt
det håll stenen blifvit kastad, och nu följde en sorglustig scen.
De djerfva, oförsynta sällarna sprungo, då de hörde smällen,
öfver bord och summo för brinnande lifvet bort mot Ngevi,
qvarlemnande sin kanot i vårt våld.
"Kära vänner, kommen åter, kommen åter!" ropade vår
tolk efter dem. "Hvadan denna fruktan? Vi ville blott visa
er att vi ha vapen lika väl som I. Kommen åter, tagen igen
er kanot; se vi skjuta den till er, så att I kunnen taga den."
Slutligen lockade vi infödingania tillbaka med leenden och
goda ord. De voro nu aktningsfullare i sitt sätt. De
skrattade, uppgåfvo rop af beundran och härmade pistolskotten:
"bum, bum, bum". Derefter skänkte de mig en knippa
bananer. Vi blefvo entusiastiska beundrare af hvarandra.
Under tiden nalkades ytterligare två stora kanoter, hvilkas
roddare också voro djerfva och oförsynta, ty de hade ännu icke
fått någon lexa. Dessa nykomlingar fordrade enträget att vi
skulle besöka deras konung Kamoydah. Vi undskylde oss. De
blefvo ännu enträgnare. Vi sade att det var omöjligt; de voro
främlingar och föga hyfsade. Om de ville drifva byteshandel
med oss, kunde de lasta sina kanoter och komma till Ngevi,
der vi gerna skulle gifva dem glasperlor och tyger för deras
varor. Tre andra kanoter sågos nu närma sig. Men vi sutto
fortfarande alldeles stilla, tåliga och fromsinta och väntade på
dem. De förenade rösterna af 130 infödingar gjorde ett
hiskligt larm, men vi uthärdade det med helgonlikt tålamod och
stoisk ståndaktighet — tills vidare. Vi höllo ut med stormen
af böner, blandade med vilda hotelser, tills jag instinktmässigt
kände att det började blifva farligt. Jag gaf då mina order
åt besättningen, och nickande åt stranden, låtsade jag gifva vika.
Nu blefvo infödingarna plötsligt tysta. Vi lyfte vårt stenankar
och togo till årorna, styrande kurs utåt öppna sjön och
konvojerade af de sex kanoterna. Några hundra yards följde vi
dem åt, hvarpå vi plötsligt hissade segel och pilsnabbt sköto
förbi dem. Vi föredrogo utsigten att färdas öfver den ödsliga
vattenrymden framför att sällskapa med de illasinnade fyllbultarna
i Ugamba.
Vi fortforo att segla en halftimme, och som solen nästan
var nedgången, kastade vi ankar på 75 fots djup. Vinden,
som hade blåst i häftiga byar från nordvest, mojnade plötsligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
