Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af, ty i nordost hade himlen: länge sett hotande ut. Molnen
tågade upp i tjocka massor från detta väderstreck samt insvepte
i mörker Usugurus skogbeklädda sluttningar och bergshöjder,
hvilka blefvo nästan lika svarta som ett bårkläde af sammet,
medan sjön blef så stilla som om den förvandlats till glas.
Snart blef den hopade molnmassan taggig i kantema, och en
hotande kolsvart zig-zag-linie lopp genom dess centrum, hvilket
tycktes vara stonnens härd. Jag tillsade manskapet att komma
längre akter ut, och sedan vi fastgjort en dubbel lina vid
stenankaret, lagade vi i ordning hvar enda skopa och kanna att
ösa ut det hotande regnet med. Vinden kastade sig nu, liksom
ofvanifrån, med öfverväldigande styrka öfver våra nedböjda
hufvud, kämpande mot det motstånd den rönte, liksom ville den
trycka oss ned till botten af sjön; derpå återstudsande från
vattenytan, plöjde den upp henne i millioner små fåror.
Temperaturen föll till 62° Fahr. (16,6 7° Cels.), och samtidigt med
denna plötsliga kyla öste ned en svår skur af mycket stora
hagel, hvilka piskade oss ursinnigt och kommo våra tänder att
skallra. Härefter föll regnet i strömmar, medan de flammande
blixtarna efterfö]jdes af de förfärligaste åskskrällar jag kan
påminna mig någonsin hafva hört.
Regnet föll i så oerhörd mängd, att det behöfdes två man
vid hvarje del af båten för att hålla den tillräckligt läns att
kunna rida vågomas toppan Besättningen ropade att båten
sjönk — att om regnet fortfor att falla i sådan myckenhet,
ingenting kunde frälsa oss. Jag svarade blott med att bedja
dem raska på med skoporna.
Usugurus kolsvarta massa låg — såsom jag såg vid det
bländande skenet från blixtarna, hvilka flammade nästan hvarje
sekund — ännu framför oss, och jag visste derför att vi ej
drefvo allt för fort ut till sjös. Våra krafter voro helt och
hållet anlitade af att hålla vår af regnet piskade båt flott, och
manskapet var så ifrigt sysselsatt dermed, att det hardt när
glömde den kolsvarta, hemska nattens fasor. I två timmar
räckte detta ansträngande arbete, hvarefter vi, sedan vi lättat
våra hjertan med en suck af glädje, hvari äfven tacksamhet
blandade sig, halade vårt ankar om bord och genom mörkret
smögo oss till vestra sidan af Ngevi-ön, der vi, efter att hafva
gjort upp eld, torkade våra kläder och genomvåta kroppar samt
öfver en gryta varmt Liebigs köttextrakt låtsade skratta åt
våra utståndna vedermödor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
