Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förenade sig nu med denne äldste, hvilken, såsom vi sedermera
fingo veta, var Shekka, Bumbirehs herskare.
Sedan Shekka gjort denna kraftyttring, vinkade han åt
ett halft dussin män och drog sig tillbaka några yards bakom
mängden. Den för hvarje sannskyldig afrikan ovärderliga shaurin
skulle nu hållas. Ena hälften af skaran följde konungen och
hans rådsförsamling, medan den andra stannade qvar för att
göra oss till en skottafla för sina otidigheter, hvarunder de
fortfarande hotade oss med spjuten eller klubborna. En djerf
afdelning gick rundt om aktern på båten och förolämpade mig
med i högsta grad oförskämda åtbörder; en af dem ryckte mig
till och med i håret, antagligen i den tron att jag begagnade
peruk. Imellertid hämnades jag genom att fatta tag i hans
hand, och då jag plötsligt vred den bakåt, hade jag så när vridit
den ur led, hvarvid vilden tjöt af smälta. Hans kamrater svängde
sina lansar, men jag bevärdigade dem blott med leenden, ty
hvarje tanke på sjelfförsvar hade jag nu i det närmaste
uppgifvit.
Det afgörande ögonblicket tycktes vara inne. Jag hade
utstått några ögonblick af dödsångest, då jag betänkte huru
motbjudande döden syntes i den form hvari han nu hotade mig.
Hvad skulle mitt folk tänka, der de ängsligt väntade på sin
aldrig återvändande herre! Hvad skulle Pocock och Barker säga,
när de slutligen erhöllo kännedom om tragedien på Bumbireh-ön!
Och mina vänner i Amerika och Europa sedan! "Bah, blott ett
ögonblicks plågor, och hvad kunna de blodtörstiga hundarna väl
göra mera! Det är en tröst att om jag nu skall dö, sker det
fort — ett andedrag och sedan tystnad — för alltid och evigt!"
Och så var jag redo både att strida och falla,
"Gören nu ert värsta, mina svarta vänner — hvad helst
I viljen; jag är färdig."
En budbärare från konungen och rådsförsamlingen anländer
och vinkar åt Safeni.
"Gå och bruka ditt förstånd!" sade jag till honom.
"Om Gud vill, herre", svarade han.
Safeni drog nästan hela skaran efter sig, ty nyfikenheten
är stor hos afrikanen. Jag såg honom intaga ställning. Safeni
var född diplomat. Hans händer rörde sig upp och ned, utåt
och inåt; en hjertlig frimodighet hvilade af naturen öfver hans
ansigte; hans åtbörder voro behagfulla; mannen var en talare
som kämpade för mildhet och rättvisa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
