Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi hade rott så i tre timmars ständigt mörker, då
plötsligt gälla rop hördes efter "båten". Då jag med min båt vände
om, urskilde jag till min stora förvåning mörka. i vattnet
omkringflytande föremål, hvilka befunnos vara menniskohufvuden, som
närmade sig min båt från en sjunkande kanot. Vi togo de
uppskrämda stackrarna om bord och fiskade upp fyra balar tyg,
men en ammunitionslåda och 400 skålpund spanmål hade gått till
bottnen.
Vi foro åter sakta framåt, men hade knappt kommit en
half mil från olycksstället, då å nyo genomträngande rop hördes
i det djupa mörkret. "Båten, o, båten!" ropades med
föltviflans uttryck.
Under det vi styrde mot olycksstället, tände jag en
vaxstapel och satte dermed eld på en bok, i hvilken jag läst på
eftermiddagen, för att lysa upp vattenytan omkring oss. Äfven
här sågo vi menniskohufvuden och balar i vattnet samt en kanot
kantrad med en stor öppning på sidan. Medan jag fördelade
dessa förolyckade på de andra kanotema, hörde vi till vår
förskräekelse att fem gevär gått till botten, men lyckligtvis spildes
intet menniskolif och af lasten förlorades ej mera än fyra säckar
spanmål.
Min båt var nu ända till relingen lastad med tjugutvå man
och tretio bördor, och om vinden frisknade till, skulle den
ovilkorligen sjunka, såvida den ej lättades från en del af lasten.
Jag ropade till de uppskrämda männen, att om flere
kanoter läckte, finge de genast kasta ut spanmålen och glasperlorna
men på inga vilkor lemna sina båtar, hvilka skulle bära dem
tills jag hann vända och rädda dem.
Jag hade knappt sagt detta förr än åter höjdes de ångestfulla
ropen: "Herre, kanoten sjunker! Fort, kom hit. Ack, herre, vi
kunna inte simma!"
Åter igen begaf jag mig dit hvarifrån ropen hördes och
såg två män ro af alla krafter medan fem andra länsade kanoten.
Under det jag öfverlade huru jag skulle kunna bistå dem, hördes
åter andra rop: "Båten! Kom hit med båten! Skynda —
båten, båten!" Från ännu ett annat ställe hördes: "O, vi sjunka
— vattnet står oss till knäna! Kom, herre, eller vi dö! För hit
båten!"
Det var tydligt att dessa stackars rädda varelser gripits
af en fasa som meddelade sig åt alla de andra. Till svar på
deras ångestrop och såsom det enda medlet att rädda oss alla
ropade jag i sträng ton till dem:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
