Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"I som viljen rädda er sjelfva följen mig till holmarna så
fort I kunnen; och I som ropen derborta kunnen hålla er fast
i era kanoter tills vi komma tillbaka."
Vi rodde af alla krafter. Månen gick upp och kastade
under en half timmes tid sitt ljus öfver Miandereh-holmarna, mot
hvilka vi styrde kurs. Månskenet hade äfven en uppmuntrande
verkan på wangwanaerna; men ännu hördes de jämmerliga ropen
långt bakom oss: "Herre, ack, herre! Kom hit med båten —
båten!"
"Hör på dem, mina gossar — hör!" ropade jag åt mitt
folk, och de svarade med att låta båten flyga genom vattnet,
ehuru vågorna nästan slogo öfver den. "Ro på, gossar; spara
inte på årorna! Lif och död bero af era ansträngningar. Ron
som hjeltar." Båten nästan lyfte sig öfver vattnet, då tio
roddare med vild förtviflan drefvo den framåt.
Miandereh-holmarna te sig allt större och tydligare för vår
syn. "Hurra, mina gossar, här ha vi dem! Kraftiga tag och
trotsen det mörka vattnet — era bröder hålla på att dunkna!"
Vi uppnådde snart Miandereh, lossade lasten och de
skeppsbrutna, och sålunda lättad flög båten ut igen öfver den mörka
vattenytan och skummet yrde om stäfven.
Der voro två bröder som hade blifvit satta till styrmän på
två kanoter och företrädesvis gjorde sig bemärkta under denna
förfärliga natt. Hvar och en af dem hade sitt manskap, som
utgjordes af deras vänner och tillhörde samma stam. De hette
Uledi och Shumari; den förre var omkring tjugofem, den senare
aderton år gammal,
Då jag med min båt återvände till olycksstället, sköto två
kanoter pilsnabbt förbi mig.
"Hvem der?" frågade jag.
"Uledis och Shumaris kanoter," svarade någon.
"Vänd genast om, sedan ni urlastat kanoten, och rädda folket."
"Det är just hvad vi tänka göra, inshallah!" svarade en röst.
"Bra karlar de der, det kan jag ansvara för," tänkte jag.
"Sjelfva deras ord och ton tillkännagifva det."
Vi ilade vidare för att rädda och blåste i ett horn för att
förkunna vår ankomst. Vi foro om tre eller fyra kanoter,
hvilka kappades om att uppnå holmarna. Tack vare himlen,
var sjön lugn; månen sken klart och kastade sitt gyllene sken
öfver vattnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
