Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ned mot stranden, der några af de djerfvaste gingo ut i vattnet
ända till midjan; andra, mera försigtiga, sökte skydd bland vassen,
hvarifrån de skickade oss en massa pilar, som likväl icke nådde
fram. Vi närmade oss nu stranden på 50 yards för att
gifva eld på nära håll med tillåtelse för en hvar att skjuta.
Vildarna försvarade stranden med mycken tapperhet en timme,
och deras stenar gjorde bättre verkan än deras pilar. Den
stridslust som lifvade dem visade nogsamt hvad de skulle kunnat
uträtta, om de lyckats landstiga på Mahyiga nattetid; här voro
imellertid spjuten, med hvilka de voro vana att strida, till föga
eller ingen nytta.
När vi slutligen märkte att deras mod började sjunka, drogo
vi till sammans kanoterna och gjorde min af att vilja våga en
hastig landstigning, och de läto narra sig att i hundratal störta
ned till stranden med sina spjut. Hastigt stannade vi kanoterna
och aflossade mot spjutbärarna en salva, hvilken helt och hållet
bröt deras mod och tvang dem att fly uppför kullen långt från
stridsplatsen. Vedergällningsvärfvet var fullbordadt.
Uganda-spjutkastare (230 man), hvilka hittills varit endast
intresserade åskådare, fordrade nu högljudt att få gå i land och
fullborda hämnden. M’kwanga påyrkade detta enträget;
wangwanaerna understödde wagandaernas fordringar och i sin
stridsifver drefvo de flere kanoter mot stranden, men alldenstund en
sådan ytterlighet icke öfverenstämde med mina planer, hejdade
jag dem, och då de, trots mitt förbud, fortsatte sina
landstigningsförsök, hotade jag att skjuta ned den förste, mgwana eller
mganda, som satte foten i land, och denna hotelse återstälde
ordningen.
Lukanjah fick tillsägelse att gifva Bumbireh-infödingarna en
varning, att om de icke haft nog af striden, skulle vi återkomma
dagen derpå och att de kunde besinna sig under natten.
Det var mörkt, när vi återkommo till vårt läger; vi
underläto imellertid icke att, när vi passerade Iroba, lugna den
vänlige konungen med en försäkran att han icke hade något att
frukta, då han icke varit delaktig i Bumbireh-infödingarnas
blodsdåd.
Sedan vi sålunda tillräckligt tuktat fienden och visat honom
vår stridsduglighet, kunde vi anse oss säkra om att expeditionens
fortskaffande med qvinnor, barn och effekter skulle kunna
försiggå genom sundet utan vidare fara. Den 5 Augusti börjades
derför embarkeringen tidigt på morgonen. De fjorton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
