Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ankomst för att börja det. Tvisten eger städse rum med
närmaste slägtingar och vänner, hvilka de dock alltid för
familjeförbindelsers skull låta varna på förhand. Jag var en gång hos
Mohammed ben Gharib (Livingstones vän), när han lofvade att
hjelpa Mwana Ngoy i Kizambala mot en stam. Vi sköto i tio
timmar så fort vi hunno, men inte en enda själ på någondera
sidan blef sårad! Ser ni, Mwana Ngoy hade underrättat sin vän
om tiden för anfallet, och vännen var nog artig att rymma
fältet. Några af de djerfvaste roade sig med att titta fram, så
att man skulle få veta att de voro hemma, men jag försäkrar
att ingen af dem blef på minsta sätt sårad eller skadad.
"På senare tiden ha krigen icke varit utan manspillan, ty
nu ha araberna lärt sig deras konster. Då de gifva sig ut,
omtala de aldrig för sina infödda bundsförvandter, när anfallet
kommer att ske, emedan de ej vilja skjuta bort sitt krut i onödan.
Derigenom har ett stort antal slafvar blifvit fångade och många
män dödade. Efter en sådan tilldragelse börjar man å ömse
sidor — både de som lidit genom kriget och de som
mutat araberna dertill — öfverlemna sig åt den häftigaste sorg,
gråter och öfverhopar araberna med oqvädinsord samt klagar
och sörjer de döda under hjertslitande jämmer utan att dock
någonsin tänka på att anklaga sig sjelf."
Så berättade Wadi Safeni, qvartermästaren på båten under
vår färd på Victoria-sjön.
Man vet verkligen ej, om man skall beklaga eller förakta
infödingarna i Manyema. Många kunna visserligen förtjena god
och vänlig behandling, andra deremot likna knappast menniskor.
De fly till skogarna, då främlingar närma sig, och lemna sina
af majs fulla spanmålsbodar [1], hvilka likt skärmar uppförts
öfver gatan eller strax utanför byarna — en frestande syn för
hungrigt folk. Om främlingarna följa efter dem in i skogarna
för att förmå dem att vända om och sälja lifsmedel, missförstås
deras afsigt och de anfallas försåtligt af de bakom snår och höga
träd gömda vildarna. De äro ödmjuka och frikostiga mot väl
beväpnade araber, vilda och mordiska kannibaler, då de möta
mindre skaror, och hvarje dödad främling blir för Manyemas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
