Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjerde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Nu slutade dvergarna upp med striden; de kommo till
oss och ropade: ’Sennené! Sennené!’ (fred! fred!) Vi slöto fred l
med dem, och de sade, att om vi gåfve dem tillbaka deras
konung, skulle vi få draga bort i fred. Efter en lång
rådplägning utlemnade vi honom. Men kriget blef nu vida värre än
förut. Nya tusental kommo mot oss, och hvar och en af oss
hade fullt upp att göra med att nedskjuta dem. Vi slogos med
de små odjuren hela den dagen och natten, och då funno vi
att krutet inte skulle förslå; vi hade blott två kaggar qvar.
"Nu sammankallade höfdingarna oss alla och sade att enda
möjligheten att undkomma vore att rusa ut ur förskansningen
samt öfverfalla dvergarna och döda dem med svärdshugg, så som
Mtagamoyo hade gjort.
"Sedan allt var ordnadt, störtade vi ut och rusade med
nedböjda hufvuden mot fienden. Det blef en kapplöpning! När
dvergarna sågo oss komma ut med våra breda, långa svärd,
hvilka voro blanka som glas, sprungo de sina färde, men vi
jagade dem som vargar ett par timmar. Och vi dödade många,
många, ty de kunde inte springa så fort som vi!
"Derpå återvände vi, packade hastigt i hop våra
tillhörigheter, medtogo hälften af vårt elfenben och skyndade mot
skogen. Vi vandrade hela den natten och lade oss slutligen
uttröttade att sofva. Herre, midt i natten voro de öfver oss igen.
Pilarna sjöngo "tvit, tvit" i alla riktningar, och hvarje minut
stupade någon. Krutet höll på att taga slut. Till sist togo vi
till flykten, sedan vi bortkastat allt utom våra bössor och svärd.
Då och då kunde vi höra Mtagamoyos signalhorn och följde det.
Men nästan alla voro så utmattade af hunger och törst, att deras
hjertan brusto, när de sprungo, och de föllo ned döda. Andra,
som lade sig på marken för att hvila, hade de små odjuren
på halsen, då det redan var för sent att fly, och blefvo
dödade. Herre, af det stora antal menniskor som lemnade Nyangwé
— araber, wangwanaer och slafvar — återvände blott tretio
med lifvet, och jag är en af dem."
"Hvad heter ni, min vän?" frågade jag.
"Bwana Abedi," lydde svaret.
"Och följer ni nu Tippu-Tib eller Mtagamoyo?"
"Jag följer Tippu-Tib," svarade han.
"Ah, godt! Såg ni något annat mycket underbart på er resa?"
"Ack ja! I Ureggas skogar fins det ofantligt stora
boaormar, hvilka med stjerten hänga sig fast vid trädgrenarna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
