Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Församlingen upplöste sig, och hvar och en gick till sin
syssla. Tippu-Tib, scheik Abdallah och Muini Ibrahim satte sig på
mattan och började försöka öfvertala mig att ej vara nog djerf
att fara utför floden, utan hellre öfvergifva all tanke derpå.
Jag i min ordning bad dem att de ej skulle tala såsom barn
och att de, hvad de än måtte tänka, ej skulle meddela sina
farhågor åt wangwanaerna utan hellre uppmana dem att göra
sin pligt och med mig dela farorna; ansvaret blefve helt och
hållet mitt eget, och den största delen af farorna skulle falla på
min lott. Jag skulle gå i spetsen för att leda och styra och
ville så väl för min egen som deras skull vara försigtig.
Till svar började de tala om vattenfall, menniskoätare och
vilda, krigiska stammar. De underskattade wangwanaernas
karakter, yttrade sitt förakt för män som en gång hade varit slafvar,
vägrade att hos dem erkänna en enda dygd, hvarken mod,
trohet eller tacksamhet, och förutsade att slutet skulle blifva
allas död.
"Tala inte längre, Tippu-Tib," invände jag. "Ni, som hela
ert lif rest bland slafvar, har ännu ej märkt att det finnes något
godt i hvarje menniskas hjerta som Gud har skapat.
Menniskorna äro inte allt igenom onda, såsom ni säger. Ty Gud är
god, och han har skapat alla menniskor. Jag har studerat mitt
folk; jag känner dem. Det blir min uppgift att söka locka fram
det goda hos dem, under det de äro med mig, och det enda sätt
hvarpå detta kan göras är att vara god mot dem, ty godt föder
godt. Om ni värderar min vänskap och hoppas erhålla
penningar af mig, så var tyst. Säg ej ett ord om fruktan till mitt
folk, och jag skall, då vi skiljas, göra skäl för mitt namn.
För er och för alla, som äro mina vänner, skall jag då vara den
"hvite mannen med den öppna handen"; — "i annat fall skall
jag vara kipara-moto."
Under det jag talade, sågs en liten kanot med två man
närma sig från den motsatta stranden. Jag kallade till mig en
af tolkarna och bad denne att han försigtigt skulle tilltala dem
och bedja dem föra öfver kanoter, så att vi finge sätta foten på
andra stranden.
"Ndugu, o, ndugu" ("broder, o, broder"), helsade dem tolken,
"vi äro vänner, som önska fara öfver floden. Fören hit era
kanoter och sätten oss öfver till den motsatta stranden, så skola
vi gifva er perlor och snäckor i mängd."
"Hvilka ären I?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
