Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjette kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under det spejarna derefter deplojerade i form af en
halfmåne bortom byns baksida och inåt skogen, bildade återstoden
af truppen en rak linie och började afskära allt gräs och ogräs
på en sträcka af hundra yards, Detta arbete upptog tre timmar,
hvarefter spejarna drogo sig tillbaka och vi hvilade en
halftimme för att intaga ännu en tarflig måltid af bananer. Sedan
vi sålunda stärkt oss efter vårt svåra arbete, började vi anordna
skytteskrymslen i båda ändar af byn; de voro 15 fot höga och
i hvardera placerades tio man, hvilka kunde se alla som
nalkades. Utförandet af vår plan underlättades genom en mängd
trädstockar, hvilka redan voro till hands i byn, och bastrep och
rörfibrer funnos till öfverflöd i hvarje hydda- ty invånarna i
Vinya-Njara egna sig, bland annat, äfven åt fiske och
beredandet af salt af Pistia-örten.
Då aftonen inbröt, voro våra arbeten nästan slutade. Under
natten oroades vi något, och då och då underrättade oss slag
på taken och prasslande bland löfven att våra fiender ännu voro
utanför. Vi svarade dem likväl ej.
Följande morgon gjordes ett försök till anfall, i det
fienderna kommo ut ur buskarna och sprungo fram på den öppna
platsen. Våra anordningar tycktes imellertid förvåna dem, ty de
drogo sig nästan genast tillbaka in i småskogens mörka
gömslen, der de outtröttligt fortsatte med sitt hornblåsande och ett
förskräckligt "bo-bo-boande".
Vi hade nu, efter hvad det syntes, ehuru jag ej haft tid
att nämna det förut, passerat de stammar hvilka brukade
uppgifva skriet "Ooh-hu-hu, ooh-hu, ooh-hu-hu", ty allt sedan vi
ankommo till Vinya-Njara hade vi med blandade känslor
lyssnat till de egendomliga stridsropen: "Bo-bo, bo-bo, bo-bo-o-o-oh",
utstötta i så sällsamma toner, att de föreföllo till och med mina
afrikanska kamrater ovanliga.
Mot aftonen syntes en stor flottilj kanoter fara uppför floden
tätt utmed venstra stranden; den var bemannad med en sådan
mängd infödingar, att de kunde utgöra hvilket antal som helst
mellan fem hundra och åtta hundra. Vi följde dem med ögonen
mycket noga ända tills de hade hunnit en half mil ofvanom oss,
då de, dragande fördel af strömmen, kommo ned mot oss,
hvarunder de blåste i sina jagthorn och trummade förfärligt. I
samma ögonblick svarade — liksom om detta hade varit en
signal till dem som befunno sig på land — stridshorn från
skogen, och jag fick knappast tid att befalla hvarje man att vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
