Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Innan vi helt och hållet passerat den senare kommo vi till
en annan ö, som var obebodd, och sedan vi rott igenom ett
smalt sund, foro vi tvärs öfver utloppet af en omkring 25 yards
bred ström, hvilken kom från vester och hvari syntes flere små
kanoter och några dussin fiskare, sysselsatta med att taga upp
sina nät ur vassen.
Vid middagstiden kommo vi till södra ändan af en
obebodd, låg och sandig ö, som befans ligga på 1° 20’ 3" s. lat.
Flodens höjd öfver hafsytan var på detta ställe 1,729 fot.
Söder om detta ställe foro vi åter rakt öfver till högra
stranden och funno här en liten flod af 40 yards bredd vid
mynningen och nära midt emot den samma i midten af floden
fem låga, buskbetäckta holmar. Efter ytterligare omkring fem
mils rodd slogo vi läger i skogen på högra stranden.
Det nya året, 1877, började med en angenäm färd de tre
första timmarna efter soluppgången förbi en obebodd trakt; min
af dagliga bekymmer plågade själ fann derunder ro genom att
undrande betrakta naturens djupa slummer. Skogen andades
öfver allt skönhet och högtidlig frid, en ljuf, drömmande hvila,
som alstrade en känslofull, mildt melankolisk stämning. Det var
fåfängt att söka kasta en blick igenom den tjocka skogsväggen,
som stod svart och ogenomtränglig för solljuset, hvilket tycktes
nästan bränna sjelfva floden — men hvad förmår väl hindra
inbillningen? Jag fröjdade mig åt dessa lugna stunder, då mitt
hjerta, förgätande de mörka och onda dagar vi upplefvat,
beslutsamt slöt sig för alla dystra aningar och öppnade sig endast
för nöjet att fullt njuta af den vilda ödemarkens högtidliga stillhet.
Men strax efter klockan nio upptäckte vi att vi nalkades
nybyggen både på öarna och stränderna, och åter väckte de dofva
stridstrummorna skogens ekon, dundrade längs floden och kommo
våra pulsar att slå fortare.
Vi foro imellertid vidare i sluten ordning såsom förut nedåt
floden. Men ur de palmbetäckta strändernas skugga framskjuta
plötsligt rakt framför oss tio stora kanoter, de vilda
besättninningarna börja sjunga sina stridssånger och imellanåt lyfta de
under åtbörder af hot och trots sina spjut och sköldar i höjden
och sänka dem åter med dånande slag.
När vi kommit närmare, ropade vi "Sen-nen-neh" — vårt
Sesam och Schibboleth, vårt vaktord och vår lösen. Men de
ville icke svara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
