Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blef än mera angenäm och behaglig. Nedanför denna lund
syntes på stranden hundratals män och qvinnor, stående och
sittande, hvilka nyfiket betraktade vår annalkande flottilj.
En af båtroddarna ropade "Sennenneh!" med lycklig verkan.
Knappt hade den sista tonen förklingat förr än "Sennenneh!"
ljöd från en hel korus af röster ur den stora samlingen,
långsamt, högt och harmoniskt, tills båda strändernas ekon
återupprepade deras rop i hela dess obeskrifliga och löjliga patos.
Tonfallet i rösten var mildt, infödingarnas hållning och
qvinnornas närvaro tydde omisskänneligen på en fredlig stämning,
och således gafs befallning att fälla ankar.
Vi vinkade åt vildarna i båten, som hittills hållit sig
framför oss, att komma närmare, men de svarade med en
axelryckning och ville icke åtaga sig ansvaret för att börja umgänge
med främlingarna. Vi vände oss då till deras kamrater på
stranden, ty afståndet mellan oss och dem var knappast 100
fot. De utbrusto i ett högt skratt, dock utan hån eller förakt;
vi hade blifvit så förtrogna med den nästan omärkliga
skilnaden i yttringarna af infödingarnas affekter, att vi numera ganska
lätt upptäckte äfven den svagaste skiftning i de känslouttryck
hvaraf en vild menniskoras är mäktig. Vi sträckte ut händerna
emot dem med insidorna vända uppåt och hufvudet sentimentalt
lutadt åt sidan och bådo dem med vinnande uppriktighet att de
skulle betrakta oss som vänner, hvilka voro vidt skilda från sitt
hem och hade kommit på villospår men sökte återfinna rätta
vägen genom att följa med floden.
Verkan häraf var utomordentlig. Hela skaran tycktes falla
i ett slags konvulsioner af ömhet. De slösade med uttryck af
deltagande, och med ens uppstod ett plötsligt utbyte af sympatiska
meddelanden.
"Ah", tänkte jag, "hvad Livingstone skulle blifvit förtjust,
om han varit med och fått se denna syn! Han skulle bestämdt
blifvit hänförd och mer än någonsin öfvertygad om den verklige
vildens oskuld och rena tänkesätt" — och jag måste medgifva
att anblicken var utomordentligt angenäm, men — jag väntade.
Vi höllo upp långa perlhalsband i olika färger och visade
dem — blå, röda, hvita, gula och svarta.
"Åh-ah!" suckade flere af dem beundrande, och hufvud
lutades mot hufvud under uttryck af förtjusning och beröm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
