Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och efter tjugu fåfänga försök lyckades de fatta tag deri. Vid ändan
af snöret fäste de tältrepet, som förut befann sig i deras våld; vi
halade det till oss och knöto vid det samma den tjocka rottingtrossen,
som de drogo till sig och fäste vid en klippa, så att vi ändtligen,
tycktes det, fingo ett broband öfver strömmen. Men då det började
blifva skumt,ropade vi till dem att vi ämnade uppskjuta vidare
åtgärder till morgondagen.
"Imellertid hade den nionde kanoten, hvars styrman var en
öfvertalig af båtbesättningen, också kantrat, och af de sex männen
deri hade styrmannen sjelf drunknat till vår stora lednad, men
kanoten räddades. Alla de andra farkosterna fördes lyckligt öfver, men
så länge min stackars trogne Uledi och hans vänner ännu sitta qvar
på holmen så godt som i dödens armar få vi ingen ro utan tillbringa
aftonen nedslagna, sorgsna och oroliga.
"Januari 15. — Min första pligt denna morgon var att skicka
helsningar till de tre modiga ynglingarna på holmen och försäkra
dem att de skulle blifva räddade innan många timmar förflutit.
Tretio med bössor beväpnade män skickades till betäckning åt tretio
andra, som skulle leta rotting i skogen, och kl. 9 hade vi redan öfver
sextio starka rör, jemte andra långa slingerväxter, och sedan vi
hunnit fläta i hop dem, kastades de ut till Uledi och hans vänner.
Dessutom skickade vi ut smala trossar att fästas omkring midjan på
hvar och en, hvarefter vi kände oss temligen säkra mot alla
olyckshändelser. Nu ropade jag till dem och uppmanade Uledi att först
bege sig af, i det tio man fattade i kabeln, hvars andra ända han
fastgjort vid midjan. Jag såg Uledi lyfta sina händer mot himlen,
och viftande åt oss, störtade han sig i den rasande floden, gripande
tag i brokabeln, då han sjönk i djupet. Snart syntes han åter och
halade sig hand om hand framåt, medan vågorna slogo öfver honom,
så att han imellanåt försvann helt och hållet och det slutligen såg
ut som om han knappt skulle kunna andas; men med en oerhörd
ansträngning, kastade han kroppen ryckvis upp öfver svallet och arbetade
sig sålunda fram genom vågorna till dess han kom oss så nära, att
ett dussin väntande händer kunde sträckas ut och rädda den
halfqväfde mannen. Zaidi följde strax efter, och efter de utomordentliga
prof han redan gifvit på sitt mod och sin fasthet fruktade vi icke
mycket för hans säkerhet; han kom också lyckligt i land, der han
varmt lyckönskades till sin dubbla räddning ur lifsfaran. Marzouk,
den yngste, kom sist, och med återhållen andedrägt betraktade vi
den raske gossens kamp i detta dödens vilda famntag. Han hade
hunnit ungefär halfvägs, då vågornas tryck blef så starkt, att han
förlorade taget i båda trossarna, hvarvid männen på stranden
uppgåfvo ett skri af fasa, fruktande att han alldeles skulle släppa i sin
förtviflan. Jag ropade nu till honom med barsk ton: "Håll fast,
din tok, och visa att du är karl!" och med tre duktiga tag kom
han fram, så att han kunde nås af sina räddare, som alla omfamnade
och berömde honom. Yåra glädjerop hördes öfver de rytande vågorna,
så att de kannibaliska wane-mukwaerna kunde förstå att vi upplefvat
någon stor och uppskakande tilldragelse."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
