Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Nej, min gosse, de der spjuten tillhöra deras afgudatempel
och bäras endast för ståtens skull; den som blefve träffad af ett
sådant, skulle det knappast finnas ett spår efter.
Baraka, humoristen, försäkrade att spjuten voro afsedda att
spetsa småbarn på. Under tiden hördes imellanåt höga
krigsrop från den på stranden vimlande hopen, och vi kunde tydligt
urskilja orden: "Ya, Mariwa!"
När oväsendet slutligen nått sin höjd och vi icke kunde
förstå något af hvad vildarna tjöto åt oss, lät jag våra fångar
stiga i sin kanot, skänkte dem några snäckor och vinkade åt
dem att begifva sig af. Då krigarna på stranden sågo sina
vänner återvända, samlades de vid landningsplatsen och
öfverhopade dem, sedan de väl kommit i land, med frågor, hvilkas
svar framkallade högljudda yttringar af förvåning och bifall.
Småningom slutade trummandet, stridsropen tystnade,
infödingarna upphörde att vandra af och an på stranden för att
samlas kring sina landsmän, och de förfärliga spjuten höjdes icke
mera mot oss i sin hotfulla glans. Vi väntade ungefär en
timme, hvarefter vi togo för gifvet att de efter detta ovanliga
prof på ädelmod icke skulle förnya fiendtligheterna, gingo om
bord i allsköns ro och foro oantastade utför floden.
För att icke blottställa oss för ett nytt anfall denna dag
togo vi vår tillflykt till en trädbeväxt ö midt emot en obebodd
skogsnejd och slogo oss ned der i urskogen med iakttagande af
nödiga försigtighetsmått. Dock blefvo vi icke obemärkta. En
ensam fiskare omtalade vår ankomst i de folkrika nybyggena
nedanför, och på båda stränderna började genast ett
förskräckligt trummande, som fortfor oafbrutet till morgonen.
Floden började småningom tilltaga i bredd: från 3,000
yards vidgade den sig till 4,000. Öarna blefvo allt flere och
prunkade med lummiga, af höga stammar uppburna trädkronor.
Vi började tröttna vid att slåss för hvarje dag. Den spänning
hvari vi lefde blef för långvarig, och den fiendskap vi oupphörligt
mötte började göra oss retliga, oroliga, bittra. Om vi bara
vågat färdas vidare nattetid? Men hvem kunde säga hvilka
faror som hotade oss der nedanför! Hvem skulle vi fråga, då
det icke fans en mensklig varelse som icke höjde sitt spjut och
tjöt mot oss af raseri så snart man blef oss varse?
Med känslor af harm och bitterhet lemnade vi vart gömställe
i snårskogen på ön. Vi beslöto likväl att hålla oss tätt intill
öarna, sluta våra öron för vildarnas infernaliska skri och orubbligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
