Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett oafbrutet skallande skratt, som rent af magnetiserade oss.
De förstodo värdet af perlor och vi kastade till dem tio
perlhalsband; men allt hvad vi kunde förstå af hvad de sade var att
den stora, inhägnade byn hette Mawembé och landet Koruru.
Strömmen ryckte oss slutligen bort ifrån dem, och tre mil
längre ned upptäckte vi en annan, af pallissader omgifven by,
hvars namn förblef oss obekant. Från de gröna holmarna rundt
omkring uppstego tjocka rökmoln, men menniskan i dessa
trakter var en så ondsint varelse, att vi icke vågade söka hennes
bekantskap. Genom vid middagstiden anstälda observationer
visade sig att vi befunno oss på 0° 35’ 50" n. lat.
Här höjde sig åter den högra stranden i den ena
skogbeväxta branten efter den andra, öarna utgjordes af svarta
skogsmassor och mellan dem slingrade sig den breda flodens
silfverband. Venstra stranden låg så långt bort, att vi icke ens kunde
se den! I ett gömsle bland palmer, vinrankor och åldriga
träd, hvilka voro omspunna med jättelika slingerväxter och de
ormlika refvorna af Calamus secundiflorus, slogo sig våra trötta
män till ro och sökte göra heder åt den gudomlighet i dessa
ödsliga skogar som bevarat deras enslighet just för att skydda
oss i vår blottstälda belägenhet.
Den 1 Februari. Strålande och majestätiskt höjde sig solens
klot öfver skogen och kastade breda ljusglimtar bland
skuggorna, gjutande lif öfver den dystra ön, tills den tycktes vara
en högst afundsvärd tillflyktsort. Icke för oss likväl. Ödet
dref oss framåt. För oss fans ingen hvila. Menniskan jagade
oss bort och skogen dref oss ur sitt sköte, ty den hade intet
till vårt uppehälle.
Floden rinner nästan rakt — nordvest half vest. Högra
stranden, som vi å nyo följa, är brant och hög samt krönt med
väldiga skogar. Strandbädden utgöres af gul lera; ofvanför
denna lös jord och mylla, ur hvilken skjuta upp hundratals
arter af tropiska växter. Snart synes det tydligt att vi nalkas
nybyggen, ty en mängd diken funnos gräfda på strandens lägre
ställen i sned vinkel mot floden, hvilken vid högt vattenstånd
intränger i dessa diken och då medför en myckenhet fisk. Vi hade
sett sådana förut. Utefter stränderna och på de större öarna
ända från Stanley-fallen hade vi iakttagit några sådana bevis
på denna vildarnas smak för fisk, hvilken drifvit dem att verkställa
dessa mödosamma, ofta ända till 100 yards långa utgräfningar,
att fläta ofantliga vidjeryssjor, uppsätta rörstängsel vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
