Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och en liten smekning af en hopsjunken mage tyckte vi borde vara ett sätt
att uttrycka vår stora nöd vältaligt nog att kunna tränga till hjertat
af en krokodil. Vi rodde byn 30 yards nära och fälde vårt
stenankar; jag steg upp och sköt tillbaka min slitna gamla solhatt, så
att infödingarna måtte kunna granska mina drag och det bevekande
uttrycket deri blifva tillbörligt synligt. Med bananen i ena handen och
ett glimmande armband af koppar samt glasperlor af olika färger i
den andra började jag pantomimen. Jag gjorde en gång i Brusa i
Mindre Asien bekantskap med en idiot, som för en para trakterade
mig med ungefär samma stumma sång som den hvarmed jag nu
anropade den församlade menigheten i Rubunga att bortlägga det dystra
allvaret, den likgiltiga minen, det hårdnackade lynnet och gifva vika
för lockelserna af en ärlig och hederlig bytesaffär. Jag slamrade
med koppararmbanden, vände med mycket behag på de glänsande
gulbruna smyckena, höll med all möjlig frihet i sättet för deras
blickar långa halsband af glänsande Cypræa moneta och retade deras
nyfikenhet med perlor af de grannaste färger. Den gula, polerade
messingstråden glömdes icke heller; och så lyfte jag å nyo bananen till min
öppna mun. Och sedan, hvilken orolig väntan, hvilket tålamod,
hvilken helgonlik min af undergifvenhet jag måste visa! Det är sant,
men jag tror att läsaren kan ursäkta denna förnedrande pantomim.
Jag hade med mig en mängd hungrande halfvilda barn, och genom
kannibalernas verld hade vi plöjt vår väg till dessa oförderfvade
naturbarn.
"Vi väntade och slutligen kom en gammal höfding utför stranden
ned till en lägre landningsplats i närheten af några klippor. Några
af de äldre infödingarne, hvilka buro en hufvudbeklädnad af
leopard- och zibet-skinn, slöto sig snart till honom och alla satte sig
ned. Den gamle höfdingen nickade. Vi lyfte ankar och med ett par
årtag förde vi båten i land; jag ryckte till mig ett eller par knippen
glasperlor och sprang i land, åtföljd af qvartersmannen Uledi, och
inom ett ögonblick hade jag fattat den gamle höfdingens torra hand
och tryckte den hårdt af glädje. Den varmhjertade Uledi, som blott
för ett ögonblick sedan svurit ett osläckligt hat mot alla vildar, och
mot den senfärdige gamle höfdingen i synnerhet, omfamnade honom
nu med sonlig värma. Unge Saywa, Murabo och Shumari, alltid
smidiga och rådiga, fattade de mindre höfdingarnas händer och gjorde sitt
bästa att med småleenden och ett hjertligt sätt förjaga den sista
återstoden af skygghet och lyckades så väl, att inom en otroligt kort tid
blodsbrödraskap ingicks med mycken högtidlighet och ett oåterkalleligt
förbund slöts om fred och bistånd mellan de nya vännerna.
"Den gamle höfdingen pekade på Eranks ansigte, som sken fram
bland hans kamraters mörka kroppar, och jag vinkade åt honom.
Kanoterna skulle alla fälla ankar på 100 yards från land, men Frank
fick tillsägelse att besvara Rubunga-höfdingens försäkran om vänskap.
Vi utdelade gåfvor bland infödingarna och fingo i stället stora knippen
fullmogna, halfmogna och gröna bananer samt fisk. Det överenskoms
att vi skulle slå läger på holmen, der vi befunno oss med en känsla
som om vi varit helt nära hemmet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
