Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sällsynta på Livingstone. Detta har kanske sin förklaring deri att
dess flodbädd är hårdare och mera kompakt samt har en mera
lös slamjord än flodbäddarna i Nordamerika. Strandras förekomma
imellertid ofta, och vid öarnas stränder ligger mången fallen
skogsmonark; genom att styra några fot utanför dessa gick vår
färd likväl lyckligt utan att afbrytas af någon snärjande gren
eller trädrot.
På morgonen den 13 passerade vi antingen mynningen af
ett 500 yards bredt sund eller en flod — möjligen Sankuru — till
venster. Vi trodde verkligen att det blott var ett sund mellan
öarna, tills vi öfverraskades af dess ovanliga längd och än mera
häpna blefvo vi, då vi gått rundt en udde och plötsligt
upptäckte att vi voro helt nära en mängd byar. Det var för sent
att vända om. De stora trummorna och stridshornen skallade
genom skogarna och väckte öarnes vilda ekon. Med en
förkänsla af att vi nu skulle få det "hett" igen och snart å
nyo blottställas för alla de faror en fejd med vildar drager
med sig beredde vi oss till försvar med de resurser vi egde.
Qvinnor och barn befaldes att lägga sig ned på bottnen af
kanoterna och spjutkastarna att fatta posto bakom sköldarna för att
skydda gevärsskyttarna. Vi hade numera blott tretionio
skjutvapen — nitton Snidergevär och tjugu musköter — oberäknadt
mina egna reffelgevär. På 300 yards afstånd från det
närmaste nybygget rodde vi ut i flodens midt och ryckte nedåt i
sluten linie med båten främst. Vi hade derunder en dunkel känsla
af att någon ro icke skulle unnas oss förr än vi antingen
blifvit sänkta i grafven eller af Försynen begåfvade med vingar
att fly ur denna af fasor uppfylda verld.
De första stridsropen som höjdes, då de vackra men
obevekliga kanoterna skyndade mot oss, påminde mig om
"houyhynymerna", ty de gnäggande ljuden från krigarna i Marunja
borde rätteligen stafvas "Yaha-ha-ha." Dessa rop ljödo som
en gnäggningskorus af en hop fullblodshingstar. Om jag icke
lyckats förskaffa mig namnen på dessa stammar, skulle jag med
full rätt kunnat säga att efter "ooh-hu-huer" mötte vi
"bo-bo-boer" och efter en hård kamp mot dessa vilda "bo-bo-boer"
träffade vi de förskräckliga "yaha-ha-haerna". Den resande som
möjligen blir min efterföljare skall otvifvelaktigt erkänna att
denna klassifikation är riktig.
Hvad mig angår, måste jag bekänna att jag genom att lyssna
på dessa sällsamma rop lät narra mig till en farlig overksamhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
