Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de hittills icke visat sig särdeles angelägna att uppfylla, och då vi
således hade skäl att befara att de icke skulle fullgöra en ny
förbindelse, beslöto vi att lita på oss sjelfva.
När jag kom att tänka på det sätt hvarpå vi blifvit bemötta
af kannibalerna, som fångat oss i nät vid sjette katarakten af
Stanley-fallen, och den ytterst baksluge konungen i Chumbiri
och hans söner, fann jag det tydligt att uppförandet på båda ställena
hade sin orsak i förakt för folk som voro dem alldeles obekanta.
Fastän jag sett femhundra afrikanska höfdingar, är det icke ur
vägen att här uttala min fasta öfvertygelse att konungen i
Chumbiri med sin milda stämma är den illfundigaste karnalje i
hela Afrika.
Inemot aftonen lägrade vi oss vid en liten vik nedanför
de branta, röda klippor som här sammanpressa floden till en
bredd af endast 1,000 yards. Öfre delen af dessa klippor bestod
af hård, grå sandsten öfver ett lager af mjuk, röd sandsten.
Den 11 Mars förgick utan att något annat anmärkningsvärdt
-än den vanliga stormen inträffade. Den rasade nästan hvarje dag
från sydvest och medförde ofta fara för de lågt liggande
kanoterna. Floden var ganska djup och flöt fram med en hastighet
af 3 knop i timmen samt vexlade i bredd från 1,000 till 1,400
yards, inklämd som den var mellan de branta men skogiga
bergsplatåerna, hvilka nådde en höjd af ända till 600 fot. Röda
bufflar och små antiloper syntes i mängd på högra stranden,
men vi vågade icke lossa ett enda skott för att icke någon vilde i
vredesmod skulle gifva signal till strid och emot oss samla
infödingarna vid katarakterna, hvilkas fasor vår inbillning ständigt
öfverdref.
Klockan 11 f. m. den 12 började floden småningom vidgas
från 1,400 till 2,500 yards, och framför oss låg nu en
vattenmassa af ansenlig bredd, hvilken mitt folk genast ganska
betecknande kallade en sjö. Sandiga holmar utbredde sig fram
för oss likt en hafskust, och till höger reste sig en lång rad
hvitglänsande klippor, hvilka voro så lika dem vid Dover, att
Frank utbrast att det var ett stycke engelsk natur.
Gräsplatån ofvanför klipporna syntes grön som en ängsmatta och
erinrade Frank så lifligt om Kentish Downs, att han hänryckt
utropade: "Jag känner på mig att vi närma oss hemmet."
Medan jag mätte solhöjden vid middagen, gick Frank med
min kikare i handen upp på den högsta af de stora sanddyner
som uppslammats af den väldiga floden och tog en öfverblick af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
