Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Frank tänkte utan tvifvel på sina kamrater på Medway
eller Thames, ty han var till yrket färjkarl, och som han var
en utmärkt simmare, hade han mången gång för de beundrande
infödingarna, i synnerhet i Nzabi-viken, gifvit prof på sin
skicklighet att simma och dyka. Vid Kalulus död uttalade han sin
stora förvåning öfver att icke någon af de fem som då gingo
förlorade hade blifvit räddad och förklarade sin öfvertygelse vara
den, att han sjelf aldrig skulle gått under i Kalulu-fallen, till svar
hvarpå jag för honom beskref en af dess strömhvirflar. Då han
med den förkärlek han hyste för vatten ifrigt omfattade hvarje sig
erbjudande tillfälle att få visa sin skicklighet, hade jag varnat
honom och sagt att han ej skulle vara för vågsam utan göra
sin pligt på landbacken. Den framgång med hvilken Nubi, som
äfven var en skicklig simmare, hade räddat sig ur
vattenhvirflarna i Lady-Alice-forsarna styrkte honom i hans öfvertygelse,
att en god simmare i dem ej löpte någon fara. I detta
ögonblick glömde han alla mina varningar, och troligtvis hade han
alltid föraktat dem inom sig. Men han uppeggade äfven modiga
män till deras och sin egen undergång. Hans sjukliga lynne visade
sig derigenom att han hånade de män för hvilka, då han talade
med mig, han ej kunde finna tillräckligt många loford för att
framhålla deras stora värde, ty han liksom jag kände väl Uledis
mod och hade sjelf varit ögonvitne till hans hjeltemodiga bedrift
vid den femte katarakten af Stanley-fallen. Stackars Frank, om
blott någon god ängel hade varnat mig, huru lätt han då skulle
varit räddad!
"Lille husbonde," sade qvartermästaren allvarsamt, stucken af
Franks ord, "hvarken hvita eller svarta män kunna fara utför
denna flod utan att gå under, och jag tycker ej det är rätt att ni
säger att vi äro rädda. Hvad mig sjelf beträffar, tycker jag,
att ni borde känna mig bättre. Se! Jag håller ut bägge mina
händer och alla mina fingrar äro ej tillräckliga att räkna de
menniskolif som jag räddat på denna flod. Huru kan ni då
säga, husbonde, att jag är rädd?"
"Nå väl, om du ej är rädd, så äro de andra det,"
fortfor Frank.
"Hvarken de eller jag äro rädda. Vi anse det omöjligt
att med en kanot passera fallen. Jag behöfver endast vinka åt
mina män, och de skola följa mig i döden — och det är döden
att fara utför detta vattenfall. Vi äro nu beredda att höra er
befalla oss att fara, men vi vilja ha ert löfte, att om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
