Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
wanaerna blefvo ej heller glömda, ty stora förråd hade äfven
medtagits för dem.
Mina vänner, som sålunda välkomnade mig bland Japhets
afkomlingar, voro herr A. da Motta Veiga, herrarna Luis Pinto
Maroo, Joāo Chaves, Henrique Germano Faro och herr J. F.
Müller, tillhörande det holländska faktoriet. De hade medfört
en hängmatta och åtta starka, kraftiga bärare. De ville
nödvändigt lyfta mig upp i hängmattan. Jag vägrade. De sade
att det var ett portugisiskt bruk. För att följa bruket gaf jag
slutligen vika, ehuru det syntes mig mycket vekligt.
Marken började så småningom slutta och snart färdades vi
igenom en dal, som inom kort vidgade sig till en låg
alluvialslätt, i hvilken man här och der såg smala fördjupningar. Öfver
det långa gräset uppfångade jag, der jag låg i hängmattan, en
skymt af ett högt, fyrkantigt timmerhus med tvärsluttande takT
som var uppfördt på stigande mark. Det väckte till lif en här
af gamla hågkomster, ty öfverallt ser man liknande hus vid
det civiliserade Amerikas gränser. Det närmade sig allt mer
och blef allt större för mina ögon tills hängmattan slutligen
stannade utanför ett hvitt staket, ofvanför hvilket det stora
tvåvåningshuset höjde sig på pålar, det hela med ett så egendomligt
utseende, att det nästan var hemlighetsfullt. Det var deras
residens som förestodo det engelska faktoriet.
Jag såg bort från huset och lät mina blickar en liten
stund hvila på floden. Ack, den förhatliga, mordiska floden,
nu så bred, stolt och majestätiskt lugn som om den ej nyss
beröfvat mig en vän och många trogna själar, som om vi aldrig
sett den ursinnigt rasa och skumma och gäcka till och med
åskan! Hvilken skrymtaktig flod! Men just nedanför
landningsplatsen låg en ångbåt — Kabinda, förd af John
Petherbridge. Huru civilisationen ryckte fram mot mig! Ej ett enda
ögonblick för att ligga och hvila! Fullblodig, ifrig, rastlös och
anfallande, trängde den sig på mig och gjorde anspråk på mig
som sin egendom utan att en gång tillåta mig att kasta en
blick tillbaka på fasorna som lågo bakom mig. Under det jag
ännu var öfverväldigad af dessa tankar, visade sig expeditionens
folk. De trängde sig fram för att beundra och med vidöppna
ögon beskåda den besynnerliga "stora jernkanoten", som
framdrefs genom eld på deras flod, ty der funnos flere
wanyamwezier, wagandaer och män från östkusten som ej kunde tro att
det gafs något underbarare än Lady Alice.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
