Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förtäljas af några som bäst hafva ordet i sin makt och hvilka
tyckas anse det vara sin skyldighet att berätta alla nyheterna
genast. Detaljerna, hvilka äro tusen och tusen igen, skola
meddelas i morgon och dagen derpå och den derpå följande
dagen — och så vidare i månader och år.
Fartyget var snart befriadt från sina främmande,
passagerare. Kapten Sullivan på London kom om bord och
lyckönskade mig till min återkomst, hvarefter jag gick i land till
min vän herr Augustus Sparhawks hus. Vi vilja förbigå hvad
som tilldrog sig mellan de återförenade vännerna, slägtingarna
och bekanta o. s. v., men jag vill omtala hvad Mabruki, en
storväxt, klarögd gosse, ynglingarnas Nestor under expeditionen,,
berättade mig den följande dagen om sina erfarenheter.
"Nå Mabruki, säg mig, har du träffat din mor?" frågade
jag. Mabruki, som vet att jag är högst nyfiken att få veta
allt om mötet, emedan han stundom har varit mycket fallen
för att misströsta om att få återse stackars gamla "mamma",
blir i en hast helt vek och ur hans ögon framvälla riktiga
störtfloder af tårar, hvilka visa att han är öfver måttan lycklig,
och han skyndar att med en lätt böjning på hufvudet svara:
"Ja, herre."
"Är hon frisk? Hur ser hon ut? Hvad sade hon, då hon fick
se sin son vara en så stor och stark gosse? Seså, berätta mig allt."
"Jag skall det — men ack, hon är gammal nu! Hon
kände ej igen mig först, ty jag rusade in igenom dörren till
vårt hus, och jag var en af de första som stego i land och
sprang hela vägen från båten till huset. Hon satt och pratade
med en vän. Då dörren öppnades, ropade hon: "Hvem är der?"
"Mi-mi (mamma)! Det är jag, mor. Det är jag — Mabruki,,
mor! Det är jag som har återkommit från kontinenten."
"Hvad! Mabruki, min son!"
"Ja, det är verkligen jag, moder."
"Hon kunde knappast tro att jag hade återvändt, ty hon
hade ej hört det ringaste derom. Snart samlade sig en
mängd grannqvinnor utanför dörren, ty huset var redan
fullt. Alla ville höra nyheterna och alla skreko, skrattade och
pratade högt, hvarmed de höllo på till långt in på natten. Hon
är mycket stolt öfver mig, herre. Då middagen var färdig,
sutto mer än tjugu qvar för att dela den med oss. "Åh,"
sade de alla, "du är riktig karl nu, sedan du farit längre än
någon arab någonsin gjort."’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
