Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Orienterande reflexioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
som ser. Tider ha funnits, då ögat, som skådade, var mycket
klart och mycket känsligt. Det ögat fångade mycket af hul-
dran. Det fångade så, som ännu äfter tusenden av år intet
andra gjort, ljuskonturerna av hännes övermåttan fagra former.
Män, ve! hännes ansigte var — likt dän sörjande hjältens på
dän grekiske målarens bekanta tavla — beslöjadt. Glansen
av panna och ögon, som skolat bikta hännes själ, var icke
det ögat givet att skåda. Män hvad det sett, det gengav
lydig, konstövad hand årtusenden till en modell att öva sig
äfter.
]
)
Män hvarför var det ögat så klart och så känsligt och
handen så lydig? Ty organismen var frisk. Tidens anda, som
skänkte dän saft och näring, var harmoniens anda, som utan
strid vunnit frid mällan himmel och jord.
*) Det är naturligen icke min mening att med dätta bestrida dän grekiska
konsten förmågan att uttrycka det psykiska. Skulle jag då icke hört om dän
Olympiske Zeus, icke sett »Vaticanens genius» äller skuggan av Nio.be — varit
blind för det mycket distinkta grepp av själslivets finare skiftningar, som genom
anletsdragen låter oss ofta nog med ett ögonkast skilja t. ex. en Hermestyp från
en Dionysos’! Näj, så vidt hans konstgenre — plastiken — och, djupare päjladt,
hans konstsinne, som i sin tur var ett uttryck för tidens ande — det medgav,
igängav redan greken själens stämningar. Män det psykiska, genom hvilket det
fysiska varder — icke förklaradt, utan förintadt, och som blott måleriet mäktar i
sanning återgiva, det hade han lyckligtvis ingen anledning att befatta sig med.
Det psykiska i däss förkrossande härskarskickelse, i däss av det fysiska så vidt möj-
ligt emanciperade väsensrenhet — alltså hvad i strängaste mening kan betecknas
som själens bikt — det var och förblev av en inre nödvändighet hellenismen
en gåta — en gåta, när dän mäjslade sin marmor, och säkerligen också, när dän
blandade färgerna på sin palett. Det är sannt, vi höra märkeliga ting om ögonen
hos en Polygnotisk Polyxena, om en Parrhasisk Demos, en Zeuxis’ Penelope m. fl.
af dän grekiska målarkonstens triumfer. Män hvad i dässa färgläggningar skylla
vi målarens konst och hvad rhetorns och epigramdiktarens? Tiden har förmenat
oss att slutgiltigt lösa dän frågan, män vi ha mycket starka skäl för en misstanke,
att dän senare — om icke blandat färgerna, så åtminstone på det livligaste retouch-
erat de gamla bilderna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
