Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Deskriptiv del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
rhythmus äller dansa fram äfter nyckens takt i kors och tvärs
— vi fånga en genklang därav i dätta än av nycken jägtade,
än rhythmiskt lagbundna böljeliv utan rast och ände och frid,
som dän primitive konstnärens hand ledt om ingången till frid-
ens boning. Ty dätta är en sådan. Bland drakar och odjur
uppskjuter tecknet, som besvärjer andarna — korsets.
Vi gå in! Det är, som sagdt, mörkt därinne. Dän lilla
dager, som silar in genom några knappa ljusfång uppe vid taket,
förmår äj att bringa det utöver en intensiv skymning. Män på
altaret stå ljus. De tändas, och från koret smyga strålar ut
över skeppet, brytande skymningen i en trolsk, dämpad halv-
dager, en ypperlig belysning för dässa vid det fulla ljuset stela
och kärva bildningar och för de spökfantasier, mästaren fram-
lockat till ett försinligande av de struktiva elementens liv och
betydelse. Rundt om det till arealen tämligen oansenliga, män
mycket höga centralrummet reser sig ett led av väldiga bärare,
från hvilkas toppar vildt grinande ansigtsmasker våndas under
bördan av arkitrav och takresning. Helt ofrivilligt faller tanken
på dän antike tämpelatlanten, och det låter icke förneka sig,
att en grundtanke, som s å realiseras av det fullmogna konst-
medvetarftiet, kan — när fattad av barnets naiveté och uttryckt
med dän formela oförmåga, som dän barnsliga fantasien vet
att supplera så rikt — framträda just på dätta viset; icke för-
neka sig en gemensamhet i dän drivande idén — av gudafienden,
ondskan, som ledes — mirabile dictu — att tjäna och förhärliga,
hvad dän traktar att fördärva. Och nog kände publiken, hvad
det betydde — de dystre män med huvudet tungt av olösta
frågor — och böjda kvinnoskepnader med spörjan och bävan,
män ock med en aning om svaren i de blåa ögonens glans och
i vindhårda drag som tinade — hopen, som stod därnere i dunkel
för själ och kropp, medan prästen i ljus dundrade därframme
om avgrundsboningens fasor — om världens »vanitas» — om
Honom, som gjort sig andarna lydiga — — äller stod i glans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
