Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De lycksaliges ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
garne, ty de kunde icke finna något skäl, varför de skulle gå
och slava åt andra, som togo frukten av deras arbete. Lasse
stängde sig inne i många dagar med prästen och försökte
utfundera ett skäl varför några skulle arbeta och andra äta, men de
kunde icke finna något.
Emellertid, när nu jorden icke fick styckas, hände så ibland i
goda år, att skörden blev så stor att överskott uppstod, och
bonden hade mer av en sort än han kunde äta upp. Då fann han på
att byta med andra av deras överflöd, och snart visste man precis
på vilka tider och order man kunde träffa dem, som hade något
att byta. På marknadsplatsen träffades man, och dit kommo
jägarne med sina skinnvaror, med salt, fisk och vildbråd och bytte
dem mot säd, ost, smör och boskap. För att underlätta bytet
uppfann man att begagna plåtar av zink, vilka stämplades med siffror
och gingo som bytesmedel. Men när på detta sätt rikedomar
be-gynte samlas, blev avunden hos de lottlösa och arvlösa så stor,
att de slogo sig på rov och plundring.
Nu var samhället ytterst hotat och Lasse måste ta och värva en
här med beständiga krigare av dessa nya missnöjda, varigenom
den gamla hären än mer ökades och nya skatter måste påläggas.
Bönderna betalade gärna skatten, bara de voro skyddade. Men
dessa odågor, som sutto i det nybyggda tornet, åto, drucko,
spelade och dansade. Ingenting hade de att göra och fingo
därigenom en känsla av att de vore för mer än jordpåtarne. Deras seder
voro råa och de hade icke respekt för Lasse. De drogo ut på
vägar och stigar och plundrade de bytande, när de kommo från
marknaden.
Länge hördes ett dovt missnöje från bönderna, vilka ej hade
lust att föda tyranner åt sig. Dödsstraffet skrämde ingen, ty de
väntade sig alla att efter döden få komma tillbaka till De
lycksaliges Ö, och de gingo till döden som till ett kalas. Lasse var nu
nödsakad att hitta på något, som skrämde dem för döden. Och
han behövde icke söka länge.
Uffka, eller förre pastor Axonius, som nedsjunkit i ett slags
fädvala, väcktes nu upp och sändes ut att predika den politiska
eller helvetesreligionen. Denna sköna läras förnämsta punkter
utgjordes av följande: alla människor, som icke fått jord, äro
uslingar; Gud har skapat dem, men de voro olydiga, och olydnad
mot överheten är den största synd, därför skulle också alla, som
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
