Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De lycksaliges ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skogarne, blev satt i stocken.) Sjätte moralen: Du får icke en gång
tänka, att det som nu är, kan vara dåligt. (Detta var den finaste
av alla moraler, ty den dödar all tanke och därmed oppositionen
i dess frö!)
Men det hjälpte ändå ej. Ungdomen hycklade och ljög, men
ibland bröt sanningen fram och då hotades samhället igen. Man
blev så led vid att leva, att man lät arbete och allt gå vind för
våg: man svalt själv, men då började också överklassen svälta och
fara illa och det gick inte an. Fruktan för helvetet upphörde, ty
man ansåg, att man redan hade ett helvete på jorden, och värre
kunde man inte få. Lasse och Uffka funno sig snart i den
nödvändigheten att vidtaga några tidsenliga förändringar i
helvetesläran, och nu började prästerna mera tala om himmelens
kommande glädje för alla som lidit och haft svårt i livet. Att några
oppositionsmakare därvid framkastade förmodanden, att Lasse
och överklassen, som haft det bra, skulle följdriktigt komma till
helvetet, inverkade icke på saken, ty oppositionsmännen brändes
på bål och deras frågor lämnades obesvarade. Men utsikten att
komma till himlen slappade tukten, och man måste hitta på nya
medel. Och nu narrade Lasse fram några odågor, som icke ville
arbeta, att de skulle göra visor till underklassens upplysning.
Och nu kommo en skara poeter. De klädde sig illa, ehuru de
icke behövde det, ty de fingo lön på stat, men de skulle genom
sitt yttre inbilla underklassen, att de voro utgångna ur de ”djupa
leden”. De gingo omkring och sjöngo om att livet var så härligt;
att man borde tro alla människor om gott; att alla Lassar,
Uff-kor, länschefer, föräldrar, målsmän och uppfostrare voro så snälla
och ville underklassens väl; att allt missnöje med att några
arbetade och några åto upp endast var avund och dålighet; att när
var och en sin syssla sköter, så går allt väl, evad oss möter; att
jordarbete ooh hantverk icke var arbete, utan att det sanna
arbetet, det tyngsta arbetet, det hade Gud lagt på styrelsen,
krigsmakten och Uffkorna; att man måste ta världen som den är (även
sådan den blivit genom Lassars och Uffkors skälmstycken). Det
där tog skruv. Man lärde sig först visorna utantill och så sutto de
i öronen och så gingo de in i tankarne.
Men snart visade det sig, att underklassen också började
begagna visor för att dundra mot överklassen. Lasse såg med fasa det
hotande molnet, men han hade icke för ro skull lärt av det för-
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>