Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk natur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
östra eller västra kust.
I Bleking åter, som dock väsentligen har samma berggrund
som Halland, nämligen gneiss och granit, har landskapet, ehuru
beläget sydligare, en mera nordisk karaktär, men i kusten
alltjämt leende. Ek och hassel, rosor och hagtorn, växa här i skydd
av de tämligen branta bergen, mellan vilka bördiga dalgångar
äro nedsänkta. Ehuru boken är hemma här och även förekommer
ymnigt i norra delen av provinsen, avgöres landskapsfysionomien
så direkt av eken, att man undrar om icke närvaron av flottans
skeppsvarv här inverkat på urvalet till förmån för den sjödugliga
eken, eller om verkligen förhållandet varit det omvända, såsom
fallet lär vara med potatisodlingen i samma landskap, där de
talrika brännerierna skola leda sitt upphov från den särdeles
lämpliga potatisjorden.
Vinrankan och murgrönan, som i det blåsiga och nordligare
Halland trivdes på väggen, gå icke väl till i Bleking, förklarligt
ur samma orsaker som tillåta boken uppnå Strömstad på västra
sidan, men på östra sjunka till Kalmar, ungefär en och en halv
latitudgrad.
Utanför Halmstad fiskas visserligen icke ostron, hummer och
räkor, men kolja, vitling, rödspotta och helleflundra, saknade vid
Bleking, och strömmingen, okänd till namnet i Bohuslän och
Halland, ännu vid Kullen liknande en mindre sill, har i Bleking
fullständigt krympt till Östersjöns strömming, ehuru ännu bärande
namnet sill.
Intaga vi åter vår plats på tåget vid Hessleholm och draga
norrut, hava vi vid Älmhult inträtt i Småland och äro därmed
inne i en provins av Sverige som kanske är mest av alla ett land
för sig. Stannar tåget på en högländ station, ser man, så långt
synkretsen når, ett hav av granskog blandad med tall och björk;
några fläckar av odlad bygd, en glimt av en å, en flik av en sjö.
Det är ett bergland av gneiss och granit, men med icke nog höga
berg för att ge upphov till älvar med fruktbara dalar, ett sjöland,
men med små bergsjöar, vilkas stränder ej hava hunnit grundas
upp till ängar och åkrar, och saknande större slätter, där istidens
leror kunnat breda ut sig till bördiga sädesfält.
Stanna vi åter vid en anhalt i kanten av insjön, öppnar sig ett
landskap så tyst och så ensligt, att man får söka dess like många
breddgrader nordligare. Infattad av klippstränder, som bära gran-
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>