Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk natur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nas kulturcentra, först sökande på öarna sitt naturliga skydd av
det omgivande vattnet, sedan dragande sig åt stränderna. I tider
då man i brist på landsvägar föredrog vattenkommunikationerna,
blev Mälaren snart en kungsväg för de fyra mest uppodlade
svea-provinserna, i vilka snart städer anlades vid åmynningarna. Och
när rikedomar samlat sig inne i denna väl gömda
skattkammare, sattes låset för ladan på den enda plats det skulle sitta.
Men det är icke uteslutande med historiens nödvändighet
Stockholm har fått sitt läge där det ligger; det blev icke endast en
strategisk punkt försvarande ett inlopp, icke allenast en färjestad
mellan Uppland och Södermanland, senare ett gästgivarhåll vid
den enda landsvägen mellan de båda sveaprovinsema, utan även
en hamn för den utländska handeln, en station för flottan, ett
säte för regeringen. Själva naturförhållandena synas hava utstakat
huvudstadens gränser. Sträckande ut sig på grundvalen av en
granitart, som är kanske ensam i sitt slag i Sverige, denna
finkorniga ljust gråblå byggnadssten, som vi återfinna överallt från
slottets källarmurar och ramper, till hamnkäernas skoningar,
synes staden likasom ha intagit de sista positionerna av Upplands
granitmassiver, vilka lägrat sig på norra sidan av strömmen och
segelleden gentemot Södermanlands gneisser, som dock måst vika
för sista utbrottet av den våldsammare graniten i stadsdelen
Södermalm. Ifrån Kungshatt till mitten av Lidingön följes nämligen
seglaren av graniten på vänster hand och gneissen på höger, med
undantag likväl av stranden från Karlshäll i Mälaren till
Danviken vid Saltsjön. Vad inflytande dessa olika bergarter under vissa
förhållanden kunna utöva på landskapets fysionomi skola vi
längre fram taga i betraktande.
Men här ha även Östersjöns saltvatten och Mälarens
färskvatten sin mötesplats. Långt in i Mälaren skall en underström
av havet tränga fram, så att undervattensfloran ända in mot
Essingen skall visa saltsjöformer likasom man även undantagsvis
råkat härinne en sådan saltsjöfisk som flundran, vilken eljes icke
känner sig riktigt hemma förrän på andra sidan Vaxholm, där
även havstången först finner sin tillräckliga salthalt.
Att strängt kunna skilja på ett Mälar- och Skärgårdslandskap
blir därför svårt, ty Mälaren själv är en skärgård oaktat dess
vatten har en annan karaktär än Saltsjöns, då ju den stora insjön
egentligen är en avloppstrumma för de många städerna, vilka för-
154
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>