Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk natur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av bördighet, och en vandring i växthuset under lagrar, palmer
och vinrankor kommer besökaren att glömma det han är i
Norrland.
En hastig utflykt till den utanför Gävlebukten i havet belägna
ön Rönnmarn skall åter giva en annan föreställning om latitudens
odeciderade natur. När man med ångbåt nalkas den låglänta,
skogbevuxna ön skall man först tro sig kommen till ett främmande
land. I strandröset, kanske en famn från vattenkanten, står en
grön vägg av lövträd i vilka uppsvensken förgäves bemödar sig
att igenkänna bekanta. De äro höga och lummiga ända ner till
marken, men stammarna äro släta och askgrå som den unga
bokens, under det löven likna hasselns. Ibland vill ögat se alarna
från Mälarstranden, men den skrovliga, refflade mörka barken är
där icke, och de tjocka, vigglika löven äro icke desamma; de
utbredda kronorna, de armstarka energiska grenarna, de blottade,
ner i vattnet krypande rötterna saknas... Vår botanicus upplyser
att det är gråalen, Norrlands alder, och därmed är en av de
viktigaste differenserna i norra och mellersta Sveriges trädflora
angiven. Vår svartal går visserligen norr om Ångermanälven i
kustremsan och gråalen tränger å andra sidan långt ner i Närike och
Värmland, ja ännu sydligare, men utan att å någondera sidan
bestämma landskapets fysionomi där de över- eller underskridit
sina utstakade gränser.
Stiga vi nu i land på den obebodda ön, och med geologens
tillhjälp undersöka strandstenarna, finna vi snart att marken
består av ett uppskjutet lager av den förstörda silurformationen som
bildar Gävlebuktens botten. Men här hittas även lösa block av
Dalames sandstenar och porfyrer; graniter, gneisser; grönstenar,
hopkomna från kända och okända kanter, hitförda både av
istidens glaciärer och den Baltiska isströmmen, då Vita havet ännu
stod i förbindelse med Bottniska viken och isbergen obehindrat
ströko här förbi avlassande sina infrusna block.
Vi följa stranden igenkännande i de petrifikatförande
Gävle-kalkstenarna gamla bekanta dem vi så ofta råkat nere i
stränderna på Stockholmsskären, och stanna vid öns södra udde, där
solskenet och skyddet för nordanvinden framtrollat en småskog
ur frön som blåst hit med alla vindar, drivit i land med alla
vågor och strömmar, kanske även med utkastat vrakgods från de
många fartygen från fjärran länder som dragit här förbi att häm-
157
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>