Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk natur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vattnet är brett som en havsfjärd, och stränderna höja sig
stundom brantare, stundom mera långsluttande, beroende mestadels av
bergarterna som häromkring äro särdeles växlande och därför
även giva sjön ett oroligt tycke. Vid Leksand till exempel som
vilar på urskiffrar höjer sig stranden i flera etager; nederst på
strandlinjen med al och därovan något gran; däröver ligga
havreåkrarna; ovan dem byarna, gråa med platta tak såsom i Tyrolen;
än högre, och björkhagarna vidtaga; blanda sig sedan med gran
på fäbovallarna, tills granen slutligen blir allrådande på hjässan.
De stora odlingsbara bygderna åter, såsom Rättvik, Mora och
Sollerön hava just uppvuxit ur de på dessa platser vilande
silur-lagren, under det graniten på Siljans högra och vänstra strand
huvudsakligen driver en tarvlig furuskog. Strandhöjdemas linjer
äro icke sköna, antyda försök till något stort som ej blir riktigt
av, sätta an i höjden men sjunka slappt ner och bli stundom
banala. Men kommer man längre ut på sjön, ser man
Gesundaber-get innanför Sollerön resa sig huvudet högre än de andra,
visserligen icke till betydligare höjd än 1 158 fot, men på ett mera
energiskt sätt, som anger att det är av en annan och självständig
art. Det är nämligen en utpost av Älvdalens porfyrer, vilka snart
sträcka ut sig i ett fjällpanorama bildande en mörk men
imponerande fond till det tämligen leende Mora.
Siljans vatten är icke blått som Schweizersjöarnas, utan
butelj-brunt, färgat av Dalälven, som uppifrån porfyrerna medfört
slamm, och av de många bäckarna från silurkalken. I dess djup
vandrar laxen, gäddan, abborren, mörten och iden, och på dess
yta simmar svanen, lommen, vildgåsen, anden och knipan.
I Mora, som nu ligger vid norra ändan av sjön på gränsen till
de stora ödebygderna, skulle man av traditionen om det fattiga
Dalarne vänta sig ett nästan sterilt barrskogslandskap, där endast
korn och havre går till, men så är ej förhållandet. Björkarna
stå här så frodiga, vita och resliga, som ingenstädes annars; almar
och popplar antaga verkliga parkträdsformer, och de sekelgamla
pilarna äro riktiga atleter. Själva eken, ehuru av brist på
företagsamhet saknad i Mora, skall vid Övermo i Leksand antaga
försvarliga proportioner.* Vid Mora hotells trädgård äro
syrenhäckarna påfallande storväxta, och spiraean otadelig. Hampståndet
är manshögt, Ricinus, Majs ordinära, och av de modärna blad-
* Tuneld uppger, att boken växer i Rättviks Finnmark.
160
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>