Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk natur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
växterna hava den mörka Coleus och den ljusa krysantemum
uthärdat halva höstmånaden; dalierna blomma ännu den tjugonde
september, jämte Zinnia och Nemophila. Av köksväxtema måste
några skyddas i kast, men sparrisen går utmärkt på den öppna
sandmyllan.
Men nu flytta vi oss hastigt tillbaka till Gävlenejden och draga
norrut med ökad fart.
Gästrikland visar sig vara en fortsättning av Uppland; och först
när man vid Holmsveden inträtt i Hälsingland får man en svag
föreställning om det börjande Norrland. Kom och havre på
åkrarna, timmer i älvar och åar. Vid Bollnäs råkar man ett berg och
vid Järfsö begynna horisonterna stiga. Efter Mellansjö är man
inne i Medelpad. Barrskogen och älven äro till sist de drag i
Norrlandslandskapets fysionomi som under den långa resan
stanna i minnet. Men man märker även att ju längre man kommer
mot norr, dess större mått antager naturen. Bergen bli högre,
skogarna vidsträcktare och älvarna bredare; avstånden mellan
stationerna tilltaga och på samma gång blir landet ödsligare,
bygderna sällsyntare, lövträden sparsammare, och endast
järnvägsstationernas små planteringar ligga som oaser i ödemarkerna.
Vi ha lämnat det jordbrukande Sverige och i stället för
jord-drottarnas herrgårdar och slott möta vi skogsbrukarnas sågar och
bruk; ingen stad ha vi anträffat på den långa färden, ty alla
städer — utom en — äro på goda grunder uppkomna nere vid
kusten.
Stor-Sverige är stort och tiden för ögonblicket knapp; vi måste
därför inskränka oss till en flyktig blick på en älv och ett berg:
Ångermanälven och Åreskutan.
Ångermanälven mellan Härnösand och Sollefteå är just på
grund av sin segelbarhet icke den praktfullaste av Norrlands
älvar, oaktat den är den största, ty den saknar älvens skönaste
prydnader: de branta klippstränderna och vattenfallet, öppnande
sig vid Härnösand som en havsarm döljas stränderna av sågverk
och lastager, villor och brädstaplar. Högre upp, vid Nyland, där
älven smalnar till älv, äro stränderna skräpiga av havreåkrar,
ofantliga, röda bondgårdar, höhässjor, pumpgalgar, och påminna
om Upplands eller Västmanlands tråkiga bondlandskap där det
lilla jordbruket och ett halvt välstånd ännu icke nått herrgårdens
161
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>