Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De yttersta och de främsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varje lördag vanställde och förlöjligade ryktbara och uppsatta
personer till tröst och uppbyggelse för de små och undansatta.
Och klasshatet lågade upp; han kände att han icke hörde dit
därinne, att de voro fiender födda, på liv och kniv; och han
beslöt i det ögonblicket bli den ängeln, som skulle bjuda handen åt
den ringa flickan och säga: stig in med mig och dansa!
Och det sade han till den närmast stående.
Hon bara såg på honom först och tänkte inte svara, men det
måtte ha legat något i hans blick, som sade henne att det var ett
heligt allvar från botten av en själ, som var nära hennes. Och
när kamraterna sade: gå du!, började hon begrunda saken såsom
varande möjlig.
När artisten så kom med skäl och övertygande, syntes hindren
vika.
— Ä, va tusan, sade han, det är ju subskriberad bal, och vem
som betalar femtio öre har rättighet gå in och dansa. Kom du,
jag betalar! — Inte må ni tro att det är så fint folk som det
ser ut! Och för resten, vi är lika goa kålsupare! Mor min var
hjälphustru, må ni tro, och far min...
Det där ”för resten” det var susen, och ”hjälphustrun” hjälpte
till. Flickan följde, fastän blyg.
När de kommo i trappan kände han knäna darra, ty det var
icke något skämt, utan det var en kallelse, som kunde kosta
honom hans popularitet, vilken var svår att sakna om ock den
icke var så oblandat ljuv att uppbära.
När de trädde in i salen pågick en vals. Han kastade sig in i
vimlet, och som flickan var ljusklädd och tämligen lika de andra
gick det obemärkt i början. Men när paren började stanna av
och ordna sig mot väggarne gick en susning genom salongen.
Och snart dansade de två ensamma. Flickan var blyg, och det
klädde henne, och hon förde sig oklanderligt. Men, skandalen var
uppenbar.
Då, när de stannat, vid dörren, trädde kommendörkapten fram
och sade halvhögt till artisten:
— Det skulle du inte ha gjort!
Det var uttytt: nu är du förlorad, för oss, för det goda
sällskapet, och för dig själv.
Flickan hörde orden, och hörde att hennes okända kavaljer
duades av kommendörkapten. Då flydde hon. Och kavaljeren,
169
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
