Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De yttersta och de främsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dörkaptenen i uniform och fyra ordnar, som anförde dansen,
sökte efter honom, artisten, för att få en hedersam vis-å-vis till
fran-säsen! — Och nu, när han fått allt, hundrafalt mer än han vågat
drömma av livet, var det nästan värdelöst. Han njöt av att stå
gömd här sjunkande tillbaka i tiden och minnet, varande okänd
och levande i hoppet. Ty han hade märkt, att om rosorna hade
törnen, så hade lagrarne spikar, och om ryktbarheten medförde
uppmärksamhet, så var det obemärkta dock åtföljt av ett heligt
lugn, då man gick liksom osynlig eller osedd bland människorna
och fick vara i fred med sina tankar och drömmar.
Som han stod där, hörde han viskningar ett stycke ifrån, och
när hans ögon genomträngt mörkret, såg han tre flickor av
tjänande klass stå på en tomlår, som de burit fram till väggen. De voro
ljusklädda, nätta, och där de höllo varandra om livet, bildade de
en ganska behagfull grupp. Han var ingen flickjägare, ty han var
gift, hade barn och var en riktig familj egris. Men genom sin
nyss företagna tankeoperation fallen tillbaka i tiden kände han
sig befryndad med dessa småfolkets barn; och han erinrade huru
i hans fattiga barnahem hos fadren grovarbetaren och modren
hjälphustrun hela umgänget varit ur den tjänande klassen;
fadd-rarne hans hade varit tjänsteflickor och hans lekkamrater, hans
väninnor även. Han nalkades därför gruppen som en vederlike
eller kamrat, med den förtrolighet som icke är ungherrens
akt-ningslöshet.
— Hör ni flickor, sa han. Ni står så bra, så ni kan ge mig
plats också.
Flickorna som icke kände honom, ty ryktbarheten går icke så
långt ner som man tror, hörde dock på tonen att det var en av
deras folk, räckte händerna och halade honom upp. Och så stodo
de alla fyra utan bryderi, utan närgången förtrolighet alldeles
som om det skulle så vara.
Då såg han på den närmaste, hur hennes ögon speglade
kronornas ljus inifrån, speglade lyckliga miner från de dansande
flickorna därinne, men vid munnen stod ett drag, ett hjärtskärande av
den förtvivlans smärta, som en låg samhällsställning medför när
den ser det oupphinneliga, och känner det däruppe över sig som
aldrig vill stiga dit ner.
Då flög genom honom, i minnet, den stämning han en gång
genomlevat, så starkt, att han blev den ringaktade ritaren, som
168
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>