Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenska Akademien och Nobelpriset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
devarv i världslitteraturen, tillhörde icke akademien, Emile Zola,
ensam utgörande en hel epok, jätten, ansågs icke värdig att sitta
bredvid lånbiblioteksförfattarne Claretie, Loti, Theuriet, Bourget
och Cherbuliez; Alphonse Daudet föraktade institutionen,
Mau-passant ignorerade den, Huysmans tycktes ha glömt att den fanns,
Richepin... med ett ord, akademien var bliven en fackförening,
där fackmännen saknades. Den ära, som vår akademi skulle
skörda av handtryckningen med den parisiska, är således bara
inbillad.
Nu vore det visserligen likgiltigt om Svenska akademien
fort-fore att konstituera sig som amatörsklubb, vänskapsbrödema eller
litteraturvännerna, ty de ha ju rätt att roa sig som de vilja, men
betänklig blir saken, då den uppträder som domstol. Att dömas
av pärer, eller jämlikar har i nyare tid ansetts vara av
grundlags natur. Hur många pärer äger vår akademi? Jo, så få, att
majoriteten består av bönhasar, fuskare och dilettanter i
litteraturen, som de skola döma. Och dessa hedervärda mäns begrepp
om diktkonst äro så barnsligt enkla, att de endast kalla dikt det
som är på vers, helst med rim. Om till exempel Tolstoy endast
har gjort sig känd såsom skildrare av människoöden, om han
målat historiska fresker, så räknas han ändock icke som diktare,
därför att han icke skrivit vers. Men nu har kursen på
versstycken under den senaste mansåldern fallit; man har lärt sig lite
var att på några lätt räknade och lätt rimmade rader ge ett mer
eller mindre vackert uttryck åt en liten känsla, född vid
åskådandet av ett föremål, till och med så obetydligt som en sprucken
vas. Verskonsten har blivit ett sällskapsnöje liksom pianospel,
och hur fulländad tekniken än är, blir genren dock slutligen blott
en artig lek med ord och tankar. Hela härligheten inskränker sig
oftast till en metafor, en antites, en liknelse, att ”säga ett och
mena ett annat”, små ornament, som prosaisten strör in i sin
prosa nävtals, dock utan annan pretention än att ge stilistiska
små-prydnader.
Denna kleinkunst, detta ”nips” har för vår akademi blivit
diktkonsten själv; biverket har gjorts till huvudsak, formen har
rått på innehållet, och därför beskyddar vår akademi bagatellen,
det småaktiga, det dekorativa, det betydelselösa, och som
dömande myndighet representerar den det partiska, det fega, ofta det
lumpna, nu senast det samvetslösa. Därför är institutionen icke
175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>