Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mandarin-strecket eller vita fyrk-mössan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Därför blundades det, principiellt. Man sufflerade varann,
hade svenska översättningen till latinläxan på bordet ogenerat, men
var knappast hjälpt med den såsom icke varande ordagrann.
Hela detta humbugsläsande, utan att lära grundligt ett enda
ämne, gjorde en rättsinnad yngling förtvivlad, då han tänkte på
examensdagen, en dag på vilken man skulle kunna alltsammans.
Det var orimligt, helt enkelt.
Därunder utvecklades också mindre älskvärda egenskaper i
karaktären. Det fanns t. ex. förslagna ungherrar som med
minimala kunskaper kunde svänga sig; icke svara på frågan utan på
annat, tumma repliken till sin fördel, servera luft så att det
tog sig ut. Men en vacker dag i nedre sjunde började systemets
orimlighet att uppenbara sig. En latinare som förhördes i serier
och permutationer och kunde dem, emedan han var kortspelare
— han kunde icke multiplikationstabellen, hade glömt division i
bråk. Läraren blev förtvivlad, men insåg galenskapen. Vi hade
läst Moliére i 6:e klassen, men i 7:e upptäcktes en elev som icke
visste att franska au uttalades som å.
När naturvetenskaperna absolverades i 6:e, lärde man sig de 20
Carexartema i herbariet så, att man tog märke på dem. De stora
fingo icke rum på arket utan voro vikta; en åt höger, en åt
vänster o. s. v.
Det var ju en uppfostran till humbug, och det hela officiella
spektaklet med examen blev ett ohyggligt uppträde. Man gick dit,
och visste att man kunde bli kuggad, ledigt, allihop, om det bara
fanns god vilja (eller ond) hos examinatorn. Men nu visste man
också, att man kunde mer än varje lärare, och att om man fick
byta platser och pojkarna fick spänna rektor, censorer,
examina-torer, så skulle de bli kuggade allihop. Man gick dock igenom,
emedan det var en hederssak för examinatorerna.
Det är en skam, men långt fram i livet hördes akademiska
lärare efter en studentsvyck fälla dessa orden, i djupa natten:
Det skulle inte själva f-n kunna ta den där examen! — Den
andra svarade. Nog skulle jag väl kunna få approbatur i mitt
ämne, men säker är jag inte, ty jag har glömt elementen — och
så har de nya metoder. Vad är t. ex. CO2 (uttalat G noll 2)? —
den första professorn skrattade: CO2 är kolsyra, kära du! — Nå,
men de här batrachierna då? — Du menar väl bakterierna?
o. s. v.
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
