Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beskrifning öfver en resa i Umeå Lappmark sommaren 1889
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligger på Stor-Umans östra strand. Här upphör all lands
väg, och för att tränga längre irf bland fjällen måste man
ro upp öfver sjöarna och elfvarna. Vi inskeppade oss alltså
vid 1/2 10-tiden och begåfvo oss i väg. Först foro vi förbi
åtskilliga öar och holmar och uppskrämde då en massa änder
af alla slag. Slutligen kommo vi ut på öppna sjön, som låg
lugn som en spegel. Utsigten från båten var utomordentligt
storartad, men på samma gång mycket dyster till följd af de
oerhörda skogarna, som gingo ända ned till sjöns stränder.
Blott här och der såg man ett nybygge, omgifvet af några
uppodlade åkerlappar. Det största stället, som består af 3
eller 4 gårdar, kallas Gaskelougt och ligger midt på sjöns
södra strand. Här åto vi middag kl. 2 och rastade till 1/2 4.
På ängarne vid stranden växte Viola biflora, Gentiana nioalis,
Thalictrum alpinum m. fl. lägre fjällväxter. Derefter begåfvo
vi oss åter i väg och satte denna gång kurs på ett ställe
som heter Ankarsund. Vi började nu se en och annan
fjällspets vid horisonten. En stund derefter passerade vi förbi
byn Kyrkberg, som ligger på norra stranden invid ett berg
med samma namn. Detta berg ådrager sig uppmärksamheten
redan på långt håll genom sin besynnerliga form. Hela
berget liknar nämligen en hattsvamp med mycket tjock fot.
Sedan vi farit förbi Kyrkberg, blef Stor-Uman betydligt
smalare och böjde sig äfven något mot norr. Vi voro ganska
nära Ankarsund, då vi plötsligt sågo sjön framför oss
uppfyld af rök från en skogseld, som brann alldeles invid
stranden. Vi rodde i land för att se på den på närmare håll och
träffade der en »getarpojke» (vallhjon), som satt och såg på
elden. Vi frågade honom, hur den hade uppkommit, och han
svarade då, »att Per Kristians jänta i går gjorde upp en eld
för att drifva bort myggen, men ej släckte den ordentligt efter
sig». Vi försökte först att släcka elden, ty den var ej så stor,
men detta var naturligtvis förspild möda. Derför stälde äfven
vi oss och sågo på, hur det brann. Vinden låg dock utåt
sjön (eller elfven, hvilket man skall säga), så att branden
kunde ej bli så stor. Bäst som vi stodo och sågo på, huru
några granar brunno, sprang B. åt sidan och ropade åt mig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
