Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En sommarvandring 1890
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med masmästaren och hans hjälpsvenner? Och så kom
utslaget, som öfverträffade allas förväntningar.
Så vandrade vi tillbaka vid 2-tiden. Vi gingo in på gården och beskådade Österby ståtliga herrgårdsbyggnad; allt var
så tyst och stilla, och vi visste, att äfven om dagen rådde här
ödslighet och tystnad; den stora byggnaden stod obebodd och
disponenten bodde i en byggnad straxt bredvid.
Det var nu morgonrodnaden, som färgade himmelen röd,
fåglarna började att stämma upp sina morgonvisor, en räfunge
kilade tvärt öfver en skogsbacke – ja, hvad hade vi stadsbarn
icke fått vara med om på mindre än ett dygn.
Följande förmiddag ägnades åt grufvan; först togo vi djupet
i betraktande uppifrån, från den stora altanen, och så bar det
af i hiss ned till grufvans botten. I de svarta gångarna vandrade
vi omkring, vägledda af vår förares ljus. Vi sågo huru våra
tjänande bröder borrade och knackade i de hårda bergväggarna,
och huru de förde de svarta malmstyckena fram till hissen för
att fordras upp i dagens ljus. När vi lyckligen kommit upp
igen, var den allmänna åsikten, att alltsammans gått allt för
fort. Det hade varit så underbart därnere i den svarta, mörka
världen. Emellertid hade tiden lidit, och tåget, som skulle
föra oss till Gimo, stod färdigt att gå.
Om vägen mellan Dannemora och Gimo är ej mycket att
säga: bitvis skog och bitvis den i norra Upland välkända naturen, i hvilken enrisbuskar och gråsten lemna de största insatserna. De unga tyckte emellertid, att jag förtalat landskapet: det var ingalunda fult. Ja, när solen förgyller furustammar och grönt gräs, då är äfven det fattigaste landskap
vackert. Vårt ressällskap på det lilla tåget var en skollofskoloni,
som kommit från Upsala och skulle resa till Harg och därifrån
ut i skärgården. Efter några timmar voro vi framme vid Gimo,
det märkvärdiga stället, som i flere dagar hägrat för mina reskamraters inbillning. Goda vänner välkomnade oss genast på det
hjärtligaste, och vi sågo hästar och vagnar, som nog voro för
vår räkning, men vår tid var ännu ej kommen. Det var skollofskolonien, som först skulle glädjas och omhuldas. I stationens förstuga stod ett stort kaffebord dukadt, och en betjent
gick omkring med en stor blank kaffepanna och hällde i. Huru
de små togo emot trakteringen, behöfver jag ej tala om. Som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
