Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En sommarvandring 1890
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mellan hvilka vi stundom upptäckte en yppig växtlighet. Till
höger om oss hade vi hafvet och till vänster det branta berget.
Moses visade oss med stolthet ejdrarnes bon, hvilka han höll
reda på medelst numrerade pinnar. Här gafs också lektion i
zoologi. Högt uppe på en sten syntes Moses’ karakteristiska
hufvud i midten och rundtomkring sju uppmärksamt lyssnande
flickor. Ämnet var ejdrarnas lefnadssätt. Här åtminstone var
skolluften ren och ventilationen oklanderlig. Under vår vandring
längs ön kunde vi se in i djupa grottor; jag minnes särskildt
en, hvars hela tak var klädt med tjock murgrön, som ur grottan kröp långa stycken upp på klippväggen.
Sedan vi åter kommit upp på högslätten, beskådade vi
fyrfolkets köksträdgård, som var anlagd på en af slättens kanter.
Fyrvaktaren sade oss, att där var god jord och att där vanligen
blef god skörd af potatis och grönsaker. På ön fanns också en
ko, som var så folkvänlig, att hon följde oss som en hund. Ja,
på Karlsön får nog också en ko komma till sin rätt; man har
ej mycket sällskap att välja på. Vårt sista besök gällde den
bekanta grottan Stora Förvar, där de märkliga fornfynden påträffats. Sedan måste vi säga farväl; Moses och kon beskådade
vår affärd, och efter två timmars seglats voro vi åter i Klintehamn. »Tur ha’ vi haft», det menade lotsen. Det händer ej
sällan, att sedan man lyckligen med god vind kommit till
Karlsön, måste man dröja öfver ett par dagar på ön för storms
skull, då det är 1 3/4 mil till Klinte. »Det hade patron Wöhler
nyligen fått göra.» Hade vi råkat ut för ett dylikt missöde,
hade säkert hungersnöd inträffat på ön inom ett par dagar; ty
hvad skulle fyrvaktaren hafva gifvit oss storätande människor?
Lyckligtvis inträffade det ej.
Från Klintehamn vandrade vi till Hemse och togo under
vägen den vackra utsikten från Klinteberget i betraktande.
Hemse, som är ändpunkten på Gotlands enda järnväg, har
vuxit upp till en ganska betydande plats med ett mycket bra
hotell. Där var det dock omöjligt för oss att få plats, ehuru
vi telefonerat från Klinte. Den tillmötesgående värdinnan, fru
Procopé, hade dock skaffat oss tak öfver hufvudet på fyra olika
ställen i köpingen. En gumma vandrade om aftonen omkring
med oss och aflevererade oss på ort och ställe. Från Hemse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
