Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En rundresa i Norrbotten 1891
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så att vi gjorde god fart. Vi sökte efter något skydd mot
regnet, som piskade oss våta in på bara kroppen. Men förgäfves. Visserligen kröpo vi på ett ställe ned bakom en låg
klippvägg, men som den skyddade endast halfva kroppen,
medan den andra halfvan var utsatt både för regnet och för
takdropp, blef vår vistelse där ej långvarig. Ändtligen påträffade
vi midt i en fjällbäck, som var mycket bred och i följd däraf
grund och stenig, så att vi kunde gå torrskodda däröfver, en
större brant klippa. Bakom denna fingo vi skydd och intogo
där litet mat. Sedan regnet slutat, fortsatte vi marschen, och
enär det nu började att luta utför, hoppades vi kunna finna så
pass mycket bränsle, att vi kunde koka kaffe åt oss. Snart
träffade vi ock litet dvärgbjörk, och i skydd af en stor sten
erhölls ej utan svårighet en mera rykande än värmande brasa.
En van lappmarksresande medtager alltid från skogsregionen
litet torrt bränsle, näfver eller kådig tallved, då han går
till de nakna högfjällen, hvilket han använder som braständare.
Sålunda hade äfven vi medtagit näfver från björkskogen vid
Sädva. I annat fall hade vi nog ej fått eld i det sura riset.
Emellertid fingo vi kaffet kokadt och drucket, hvarefter
sömnen, som började tynga oss, gaf något vika.
Nasafjäll visade sig nu för oss. Det såg ut att vara helt
nära. Genom en vanlig synvilla bedömer man dock afstånden
i fjällen mycket oriktigt. Så var fallet äfven här. Vi hade
ännu ett par mil dit. Emellertid såg Nasafjäll ej mycket inbjudande ut. De sidor däraf, som vi kunde öfverskåda, den
östra och norra, voro till största delen snötäckta.
Oaktadt trötthet och sömn tryckte oss, måste vi vidare,
ty på någon egentlig hvila var ej att tänka här i ödemarken
och något tält, hvari vi kunde lägga oss, hade vi ej medtagit.
En lycka var det, att terrängen, öfver hvilken vi passerade, –
vattendelaren mellan Skellefteälfs (Rånekjokk) och Umeälfs
(Laisälfven) källfloder –, var en tämligen slät och fast grus-
mark, som var lätt att gå på.
Plötsligt stå vi vid stranden af en bred och strid älf. Det
var öfversta delen af Laisälfven, som nu var ganska vattenrik,
enär den hade god näring från de otaliga snödrifvorna på
fjällen vid riksgränsen. Vid stränderna lågo ännu mäktiga
snödrifvor, vattnet var naturligtvis iskallt och så djupt, att det steg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
